Peter Wolodarski: Varför beter vi oss som idioter på sociala medier?

Det är sensommar och Håkan Juholt, före detta partiledare för Socialdemokraterna och numera tv-profil, har återigen väckt uppmärksamhet i sociala medier. Denna gång handlar det inte om silldiplomati eller matvanor, utan om ett besök på Rådmansö kyrkogård i Roslagen. Där har han fotograferat sig själv lutad mot gravstenen över den forne moderatledaren Gösta Bohman och hans hustru Gunnel.

Bilden publicerades på Facebook med en kommentar som ställde dagens moderater mot den ”anständige” Bohman. Efter omfattande kritik har Juholt uttryckt ånger över att han vidrörde graven, men inlägget ligger kvar – dock med en annan bild från gravplatsen.

Händelsen har väckt en bredare fråga om hur sociala medier påverkar det offentliga samtalet och människors beteende. Trots att plattformar som Facebook funnits i två decennier tycks de snarare förstärka impulsiva och respektlösa handlingar än att dämpa dem. Algoritmerna belönar det mest högljudda och kontroversiella, vilket skapar en miljö där eftertanke ofta får stå tillbaka.

Problemen sträcker sig långt bortom enskilda politiska utspel. Flera välkända journalister har under året vittnat om en allt hårdare ton. Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, har berättat att han under sommaren förföljdes av en man i en vit skåpbil som skrek glåpord. Först när Lindberg började filma gav sig mannen iväg. På Facebook finns en grupp med 12 000 medlemmar som kräver att Lindberg ska sättas munkavle, och Sverigedemokraten Richard Jomshof har på X kallat honom för quisling.

Även andra journalister drabbas. Alex Schulman fick nyligen en orosanmälan till socialtjänsten efter en krönika i Dagens Nyheter om sommarens vardagsliv. Ärendet avskrevs efter ett dygn, men Schulman fick lägga en halvtimme på att förklara för en socialsekreterare att hans barn inte tog skada av texten. DN:s grävande reporter Lisa Röstlund utsattes för smutskastning efter sin granskning av statsministerparet och säkerhetsrutinerna kring deras privatliv – där en minister deltog i kritiken. På samma sätt har Expressens Inas Hamdan, som granskat Vänsterpartiets interna förhållanden, angripits på sociala medier med personliga påhopp.

Mönstret är tydligt: enskilda skribenter pekas ut, misstänkliggörs och trakasseras. Det handlar om att skapa en kyla kring offentligheten, där självcensuren blir ett naturligt försvar. Metoderna påminner om strategier som annars förknippas med auktoritära samhällen, men som nu blivit vardag även i Sverige.

Med en månad kvar till valet väcker frågan om ansvar ökad aktualitet. Flera partiledare har hittills varit förtegnna om hur de ser på det hätska debattklimatet. Frågan är om de vågar ta avstånd från de egna ledens värsta utsvävningar – eller om kortsiktiga politiska vinster återigen får styra. Risken är annars att offentligheten blir allt mer ohållbar för dem som vill delta i den demokratiska samhällsdebatten.