Minnesbilder från ett 1960-talsinternat visar på en tid då tuffa uppfostringsmetoder och hierarkier bland pojkar var normen. En personlig berättelse ger perspektiv på den nuvarande debatten om internatskolor i Sverige.

Internatskolan Solbacka läroverk, som Jan Guillou en gång beskrev som ”Ondskans hemvist”, lades ned redan 1973. Men institutionen lever kvar i minnet hos många som tvingades tillbringa somrar där under 1960-talet, i ett försök från föräldrarnas sida att forma unga pojkar till ansvarsfulla vuxna.

I likhet med många andra internat under denna period var Solbacka ett rent pojkinternat, där eleverna bodde i kasernliknande logement. Grundtanken bakom denna typ av skola var att omvandla ”vilda” unga män genom strikt disciplin, hårda regler och militärliknande drill. Det var en uppfostringsmetod som speglade tidens syn på hur pojkar skulle formas till män.

De elever som hamnade på Solbacka utgjorde ett särskilt urval. Här samlades kvarsittare, elever med dåliga betyg, dyslektiker, bortskämda barn och de som ansågs allmänt svåruppdragliga. Det var skolans sista utpost för dem som inte passade in i det vanliga skolsystemet. Föräldrar med ekonomiska resurser skickade sina söner dit i god tro, i hopp om att internatets hårda uppfostran skulle ”göra folk” av dem.

För en elev som kämpade med matematiken blev Solbacka en obligatorisk sommarskola, ett alternativ till att sitta kvar två år i samma årskurs. Medan andra ungdomar tillbringade sommaren med bad och lek, tvingades dessa pojkar till intensiva studier och en rigid daglig rutin.

Lärarskaran på Solbacka var karaktärsfull och präglad av tidens ideal. En av engelsklärarna, kallad Pippi, hade en perfekt Oxfordaccent och upprätthöll disciplinen genom hot om fysiskt våld, något som var mer accepterat på den tiden. Hans bakgrund som brottare gav tyngd åt hoten, och eleverna respekterade honom just för denna kombination av bildning och fysisk styrka.

Klädregler var strikta och speglade samtidens sociala koder. Precis som många krogar inte släppte in gäster utan slips, förbjöds eleverna att gå i korta gymnastikbyxor till matsalen. En äldre elev hade utsetts att övervaka denna regel, en uppgift som skapade spänningar mellan eleverna.

Hierarkier och fysisk styrka dominerade vardagen. En elev som tidigare hade turnerat med amerikanska sångerskor i folkparkerna åtnjöt särskild status bland kamraterna. När han förlorade ett vad och fick en irokesfrisyr väckte det husföreståndarens vrede, vilket resulterade i tvångsrakning. Paradoxalt nog ökade detta bara hans status bland de andra pojkarna.

Kvällstid höll eleverna regelbundna boxturnering i korridorerna. Dessa matcher var våldsamma och ojämlika, utan hänsyn till viktklass eller färdigheter. Att delta var obligatoriskt enligt den oskrivna elevkoden. En elev som försökte klaga hos lärarna möttes av ännu hårdare behandling, eftersom skvaller ansågs värre än att ta emot stryk.

Den interna koden bland eleverna var hård. Att vara en ”tjallare” eller ”skvaller” betraktades som det värsta egenskapet, ännu värre än fysisk svaghet. Värst av alla tillmål var dock ”morsgris”, beteckningen för den som klagade för sina föräldrar.

Detta illustreras i en anekdot från en annan hård privatskola, där framtida författaren Jan Myrdal utsattes för mobbning. När hans mor, Alva Myrdal, kom till skolan för att klaga blev mobbarna endast milt tillrättavisade, troligen av politiska hänsyn till familjens ställning. Händelsen visar på klasskillnadernas betydelse även inom internatsystemet.

För en del elever fungerade speciella färdigheter som skydd mot mobbning. Fotbollstalang kunde ge immunitet mot det våld som annars kunde drabba vem som helst. En framstående fotbollsspelare på planen kunde undgå korridorernas boxningsmatcher, och lokala matcher mot vuxna föreningar gav status och respekt.

Trots den hårda miljön och de tuffa metoderna verkar många elever ha tagit sig igenom systemet. Målet att ta sig upp till nästa årskurs uppnåddes, om än till ett pris. Frågan kvarstår vilka långsiktiga psykologiska effekter denna typ av uppfostran hade på de unga män som tvingades genomgå den.

Solbacka läroverk är idag historia, nedlagt sedan femtio år tillbaka. Men minnesbilderna från denna tid ger viktigt sammanhang till dagens diskussioner om internatskolor, uppfostringsmetoder och hur samhället ska hantera barn som inte passar in i det traditionella skolsystemet.