Susanne Nyström: Den vanligaste socialbidragstagaren är en barnlös ensamstående man

I den svenska kommunpolitiken pågår en intensiv debatt om socialbidragstagare. Under de senaste veckorna har Tidöregeringen målat upp en bild av att det främst är invandrarfamiljer med många barn som tar emot ekonomiskt bistånd. Men den bilden stämmer inte överens med verkligheten, visar Socialstyrelsens statistik.

Faktum är att antalet socialbidragsberoende hushåll har minskat under åtta år i rad. Den typiske socialbidragstagaren är inte en förälder med många barn, utan en ensamstående man utan barn. Av de cirka 145 500 hushåll som fick ekonomiskt bistånd någon gång under förra året var 60 000 ensamstående barnlösa män och 42 000 ensamstående barnlösa kvinnor. Mer än 17 000 av männen fick bistånd under minst tolv månader.

Dessa siffror avslöjar en annan verklighet än den regeringen lyfter fram. Tillsammans tog ensamstående män och kvinnor utan barn emot 6,9 av de totalt 10,9 miljarder kronor som betalades ut i ekonomiskt bistånd. Hushåll med fyra barn eller fler, som ofta är i fokus för den politiska debatten, fick endast 0,7 miljarder.

Den som verkligen vill minska kommunernas kostnader för socialbidrag och hjälpa människor att ta sig ur bidragsberoendet bör därför fokusera på att stärka ensamstående personer snarare än att minska ersättningen till familjer med många barn. De vanligaste orsakerna till att ensamstående män behöver socialbidrag är arbetslöshet, sjukskrivning eller sociala arbetshinder. Det innebär att de av olika anledningar inte omedelbart står till arbetsmarknadens förfogande.

Många av dessa individer kämpar med komplexa problem, som psykisk ohälsa och missbruk, vilket kräver omfattande stöd från socialtjänsten. Därför är det planerade aktivitetskravet för socialbidragstagare ingen enkel lösning på problemet. Om kravet ska ha önskad effekt och leda till arbete måste kommunerna investera i meningsfulla aktiviteter med verkligt innehåll – inte bara förvaring.

Studier från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) visar att framgångsrika insatser kräver ett intensivt och individanpassat arbetssätt. Effektiva program inkluderar utbildning, personlig anpassning och direkta kontakter med arbetsgivare som behöver personal.

Ett framgångsexempel är Vingåkers kommun, där socialtjänsten lyckades nästan halvera antalet ensamstående män utan barn som var beroende av socialbidrag. Detta åstadkoms genom ett nära samarbete mellan Arbetsförmedlingen, Integrationsenheten och det lokala näringslivet. Kommunen anställde arbetsmarknadscoacher, genomförde tätare möten med klienterna och satte upp tydliga individuella mål för varje person.

Denna typ av arbetssätt bör spridas till fler kommuner i Sverige. Det är genom sådana konkreta, individanpassade insatser som det långsiktiga beroendet av ekonomiskt bistånd kan minskas på ett effektivt sätt – inte genom att peka ut specifika grupper baserat på felaktiga antaganden.

Den aktuella debatten visar vikten av att basera socialpolitiska beslut på fakta och evidens snarare än förenklad retorik. Om målet verkligen är att minska bidragsberoendet behöver insatserna riktas dit de gör mest nytta, och utgå från den verkliga statistiken över vilka som tar emot socialbidrag och varför.

För att på allvar tackla problematiken med långvarigt bidragsberoende krävs ett holistiskt arbetssätt som adresserar de komplexa orsakerna bakom behovet av ekonomiskt bistånd. Det handlar om att skapa vägar till självförsörjning genom utbildning, stöd vid psykisk ohälsa, rehabilitering vid missbruk och andra individuellt anpassade insatser – inte om att stigmatisera specifika grupper i samhället.