Susanne Nyström: Hur många SVT-chefer tål Sverige – om ingen tar ansvar när det bränner till?

SVT hamnar i blåsväder efter att ha bjudit in en kontroversiell högeraktivist till ett av sina humorprogram. Nu pekar chefer på varandra när ansvaret ska fördelas, vilket väcker allvarliga frågor om ledarskapet inom public service-bolaget.

Nick Alinia, en välkänd figur i ytterkantshögerns nätmiljö, skulle medverka i SVT:s humorprogram ”Invandrare för svenskar”. Beslutet har lett till omfattande kritik och skapat turbulens både inom och utanför Sveriges Television. Flera som planerat att delta i programmet har redan valt att hoppa av i protest.

Enligt grävande journalistorganisationen Expo har Alinia återkommande delat propaganda från den våldsbejakande nazistiska organisationen Aktivklubb Sverige. Han är också känd för att ha försvarat politiskt våld som metod och har med videokamera konfronterat människor som han identifierar som sina ideologiska motståndare. Dessutom har han samarbetat med den högerradikale aktivisten Christian Peterson.

Under SVT-inspelningen postade Alinia ett filmklipp där han gör ett tecken kopplat till vit makt-rörelser. Detta har ytterligare förstärkt kritiken mot public service-bolagets beslut att ge honom en plattform i ett underhållningsprogram.

Händelsen har blivit särskilt problematisk eftersom det handlar om en ”myspanel” – en typ av lättsam programformat där deltagare ofta får en mjukare och mer folklig profil. Att ge en person med extrema kopplingar en sådan exponering har väckt frågor om SVT:s bedömning och rutiner för granskning av programdeltagare.

Först försvarade den exekutiva producenten Michael Lindgren beslutet att låta Alinia medverka. Han hänvisade bland annat till vikten av ”åsiktsmångfald” i public service. Men under torsdagen backade han och förklarade att han varken är ansvarig utgivare eller producent för programmet, och att det inte var han som bestämde att Alinia skulle få delta.

Även programmets ansvarige utgivare, Helena Olsson, tog avstånd från beslutet. Hon uppgav att hon inte känt till bokningen och att hon i så fall skulle ha avrått från det. Olsson konstaterade att Alinia verkar ha ”ett djupt tvivelaktigt förhållande till demokratiska principer”.

Att flera chefer på olika nivåer inom SVT nu pekar på varandra och förnekar ansvar för beslutet väcker allvarliga frågor om organisationens beslutsstruktur och ansvarfördelning. Om ingen av bolagets mellanchefer kan klargöra vem som faktiskt fattade beslutet att bjuda in Alinia, faller blickarna naturligt på SVT:s vd Anne Lagercrantz.

Situationen påminner om liknande problem inom Sveriges Radio, där olika utgivare inte lyckats skapa en gemensam policy för hur medarbetare som uttryckt politiska ställningstaganden ska hanteras. Resultatet har varit att vissa medarbetare omplacerats medan andra fått fortsätta i sina roller, vilket gett ett intryck av godtycklighet och brist på enhetlig ledning.

För SVT handlar det nu om mer än bara en enskild felbedömning. När mellanchefer inte kan eller vill ta ansvar för beslut som fattats inom organisationen, undermineras förtroendet för hela verksamheten. Public service-bolagen finansieras av skattebetalarna och förväntas upprätthålla höga standarder för både innehåll och beslutsfattande.

Frågan som många nu ställer sig är hur en person med så tydliga kopplingar till extrema miljöer över huvud taget kunde komma ifråga för ett SVT-program. Bolaget har normalt sett omfattande rutiner för att granska och bedöma programdeltagare, särskilt när det gäller personer som kan anses kontroversiella.

Någon inom SVT måste ha godkänt Alinias medverkan. Någon måste ha sett hans bakgrund och trots det tagit beslutet att ge honom en plattform i public service. Det faktum att ingen nu vill erkänna det ansvaret är djupt problematiskt för ett mediebolag som ska stå för öppenhet och ansvarighet.

För att återställa förtroendet krävs nu tydlighet om vad som gått fel i beslutsprocessen och vilka åtgärder som vidtas för att förhindra liknande situationer framöver. Public service-bolagen måste kunna visa att de har fungerande strukturer där ansvar inte bara fördelas utan också tas när det behövs.