Erik Slottner, civilminister från Kristdemokraterna, hamnade nyligen i mediernas strålkastarljus när TV4 rapporterade att han tagit 78 timmars skattebetalda engelskundervisning. Uppgifterna väckte reaktioner i sociala medier och fick ministern att försvara sig med att han haft många internationella uppdrag. Men frågan är om kritiken överhuvudtaget är befogad – eller om Slottner istället borde ses som ett föredöme.

Alla svenska statsråd erbjuds språkstöd när de tillträder sina poster. Slottner har helt enkelt utnyttjat denna möjlighet, något som enligt rådande regelverk är både tillåtet och avsett att användas. TV4:s rapportering betonar att han sticker ut bland ministrarna, där andra haft betydligt mindre undervisning. Det är en jämförelse som implicerar att omfattningen av hans språkstudier skulle vara problematisk.

Civilministern har förklarat att engelska inte varit hans starkaste sida och att undervisningen ökat hans trygghet när han representerat Sverige internationellt. Det är en ärlig och rak kommunikation om en personlig svaghet – något som faktiskt förtjänar respekt snarare än kritik. I en tid då politiker ofta anklagas för att undvika ansvar eller dölja brister visar Slottners öppenhet på en modig inställning.

Många svenskar överskattar sannolikt sina engelskkunskaper. Trots att engelska är ett vanligt andra språk i Sverige finns det stora skillnader i hur väl folk behärskar språket, särskilt på den nivå som krävs för diplomatisk och officiell representation av ett land. Att representera Sverige i internationella sammanhang kräver mer än vardaglig konversationsengelska – det handlar om att kunna uttrycka sig nyanserat, professionellt och korrekt i känsliga politiska frågor.

Frågan som bör ställas är inte om Slottner tog för många lektioner, utan snarare om det hade varit ett tjänstefel att avstå från dem. Om en minister känner sig osäker på sin förmåga att kommunicera på engelska i internationella sammanhang, och det finns erbjudna resurser för att förbättra denna förmåga, vore det då inte oansvarigt att inte ta emot hjälpen? Bristerna skulle i så fall inte bara drabba ministern personligt, utan hela Sveriges officiella representation.

Det finns ett större perspektiv här som handlar om politisk kultur och ledarskap. Vi borde uppmuntra politiker att ta stöd av kunniga personer när de känner sig osäkra, oavsett om det gäller språk, faktauppgifter eller andra områden. Alternativet – en kultur där politiker inte vågar erkänna kunskapsluckor av rädsla för kritik – vore betydligt mer skadligt för samhället.

Ingen kan allt när man tillträder som minister eller riksdagsledamot. Regeringsarbetet omfattar ett enormt spann av sakområden, och det är orealistiskt att förvänta sig att varje minister ska vara expert på allt från början. Professionell hjälp och fortbildning borde ses som en naturlig del av arbetet, inte som något misstänkt.

Risken med den typ av granskning som TV4:s rapportering representerar är att den kan skapa en kultur där politiker blir rädda för att erkänna svagheter och söka hjälp. Om varje försök att förbättra sig själv misstänkliggörs i media kan det leda till att politiker väljer att bluffa sig igenom situationer där de egentligen borde söka expertis. Det skulle kunna få allvarliga konsekvenser för kvaliteten på det politiska arbetet.

Slottners agerande visar istället på styrka och ansvarstagande. Han insåg sin kunskapslucka, var inte för stolt för att erkänna den, och tog aktivt hjälp för att kunna göra sitt jobb bättre. Det är precis så politiker borde agera – med fokus på att leverera bästa möjliga resultat för väljarna, inte på att bevara en fasad av allvetande.

I en tid då politikerförakt och misstro mot makthavare är utbredd behöver vi politiker som vågar vara sårbara och ärliga. Erik Slottners 78 timmar engelskundervisning borde därför inte ses som ett problem, utan som ett exempel på ansvarsfull yrkesutövning och personlig utveckling i tjänsten.