Det franska parlamentet antog i somras en lag som tillåter självvalt livsslut för vuxna med obotliga sjukdomar, en reform som president Emmanuel Macron drivit sedan före sin tillträde 2017. Beslutet väcker på nytt diskussionen om aktiv dödshjälp i Sverige, där opinionen visar ett starkt stöd men politiska skiljelinjer kvarstår.

Den franska lagstiftningen kom till trots motstånd från två inflytelserika grupper – läkarkåren och den katolska kyrkan. Påven Leo XIV framförde kritik, men Macron stod fast vid sin position. Lagen antogs efter en omfattande demokratisk process som inkluderade en särskild medborgarförsamling där 184 slumpvist utvalda fransoser under fyra månader lyssnade till argument för och emot. Efter nio helgers diskussioner ställde sig 75 procent av deltagarna positiva till aktiv dödshjälp. I den slutliga omröstningen i nationalförsamlingen röstade 55 procent av politikerna för förslaget.

Läkarkåren uttryckte oro för vad vissa beskrev som ”etisk svindel” när vård och död blandas samman. De franska biskoparna var ännu mer kritiska och använde formuleringar som att ”frammana död”. Dessa etiska invändningar har dock beaktats i lagförslaget. Den nya franska lagen innehåller strikta kriterier: dödshjälp ska endast vara tillgänglig för myndiga patienter vid sina sinnens fulla bruk som lider av en obotlig och livshotande sjukdom där lidandet bedöms som outhärdligt.

Frankrike ansluter sig därmed till flera andra europeiska länder som redan har liknande lagstiftning. Utvecklingen speglar en bredare trend i Europa där synen på självbestämmande i livets slutskede gradvis förändras.

I Sverige har debatten om aktiv dödshjälp vuxit fram successivt under 2000-talet. En av de mest framträdande rösterna var Barbro Westerholm från Liberalerna, känd för att som generaldirektör för Socialstyrelsen ha avskaffat klassificeringen av homosexualitet som sjukdom. Hon ändrade själv ståndpunkt i frågan 2006 efter att ha läst ett kunskapsunderlag från Statens medicinsk-etiska råd. I en intervju med Dagens Nyheter 2020 förklarade hon att det liberala synsättet innebär att människor måste få bestämma över sina egna liv och inte tvingas leva längre än de själva önskar.

Frågan fick förnyad aktualitet 2022 när Björn Natthiko Lindeblad, före detta entreprenör och buddhistmunk som led av ALS, valde att avsluta sitt liv genom att dricka en förgiftad smoothie. I sitt avskedsbrev skrev han ”Lex Natthiko, inte mig emot”, vilket blev ett startskott för intensifierade diskussioner om lagstiftning på området.

Det svenska folkopinionen visar ett tydligt stöd för förändring. Hela 79 procent av svenskarna anser att assisterat döende bör vara tillåtet. Även inom vårdprofessionen finns acceptans – 57 procent av vårdpersonalen uppger att de kan tänka sig att medverka vid assisterat döende. Detta visar att den praktiska genomförbarheten av en sådan reform inte nödvändigtvis skulle möta samma motstånd från vårdgivare som i andra länder.

På politisk nivå är bilden mer splittrad. Kristdemokraterna och Socialdemokraterna förhåller sig skeptiska till förändring. Däremot har sex av åtta riksdagspartier uttryckt att de vill se en utredning av någon form av aktiv dödshjälp. Detta politiska läge skapar förutsättningar för att frågan kan komma att drivas framåt, även om det fortfarande saknas bred enighet om hur en eventuell lagstiftning skulle utformas.

Frågan om livsslut med värdighet och självbestämmande är komplex och rör grundläggande etiska, medicinska och existentiella frågor. Den franska modellen med en omfattande medborgarförsamling före beslutsfattande kan utgöra en intressant modell för hur sådana känsliga frågor kan hanteras demokratiskt. Med stark folklig opinionsförstärkning och majoritetsstöd bland riksdagspartierna finns goda argument för att tillsätta en statlig utredning av ”Lex Natthiko” för att noggrant analysera möjligheterna, riskerna och utformningen av en eventuell svensk lagstiftning om assisterat döende.