Europa befinner sig i en historisk brytningstid där kontinenten står inför samtidiga utmaningar från flera håll. Ryssland utgör ett militärt hot, USA en politisk osäkerhetsfaktor och Kina en ekonomisk konkurrent. Denna mångfacetterade situation kräver en ny strategisk förståelse och beredskap från europeiska länders sida.

Rysslands krig mot Ukraina har nu pågått i över tolv år, även om det storskaliga anfallet i februari 2022 ofta ses som krigets början. Framtidens historiker kommer att behöva räta ut årtalens komplexitet, men redan nu står det klart att detta konflikt markerar en vändpunkt i europeisk säkerhetshistoria. Frågan som ställs är om kommande generationers forskare kommer att beskriva denna period med samma kritiska termer som Christopher Clark använde om tiden före första världskriget i sin bok ”Sömngångarna”.

När de ryska stridsvagnarna rullade in över Ukrainas gränser 2022 reagerade Europa med en överraskande enighet. Kontinenten hade alltför länge ”tagit semester från sin säkerhet”, men det illa planerade ryska angreppskriget väckte snabbt europeiska nationer till handling. Denna samling visar att europeisk solidaritet fortfarande kan mobiliseras vid akuta hot, även om den tidigare beredskapen varit undermålig.

Den nuvarande situationen representerar ingen tillfällig kris som snart går över. Ryssland agerar idag som en revolutionär makt med ambitioner att kullkasta den rådande internationella ordningen. Detta står i skarp kontrast till Europas länder, som är status quo-makter som eftersträvar ett stabilt förhållande i internationella relationer. Som den geopolitiske analytikern Robert Kaplan har påpekat innebär denna skillnad fundamentalt olika synsätt: för status quo-makter är förhandlingar och konferenser medel för att hitta lösningar, medan revolutionära makter ser dem enbart som tillfällen att vinna tid till nästa aggression.

För att förstå den ryska strategin krävs en djupare insikt i hur den militära tankegången har utvecklats över tid. Denna utveckling är ingen perifer fråga utan går direkt till kärnan av Ryssland som stat, dess självbild, nationella identitet och historiesyn. Utan förståelse för denna bakgrund blir det svårt att begripa hur den nuvarande politiska ledningen tänker och agerar. Viktigt att betona är att den utveckling vi bevittnar är resultatet av medvetna politiska val, inte någon oundviklig process.

Den ryska synen på militär doktrin skiljer sig markant från västlig förståelse. Den är extensiv, politisk och deduktiv, vilket innebär att slutsatser dras från generella premisser. Detta får konsekvensen att bakslag på slagfältet inte nödvändigtvis påverkar de uppsatta politiska strategiska målen. Redan i början av 1960-talet formulerade ryska strategiska tänkare att militärdoktrinen är direkt beroende av statens sociala struktur, problem med inrikes- och utrikespolitik, samt landets ekonomiska, politiska och kulturella ordning.

Denna omfattande syn består fortfarande idag, vilket betyder att väpnat våld endast är ett av flera instrument för att utöva makt och uppnå politiska mål. Om väst hade förstått denna innebörd kunde överraskningarna 2014 och 2022 ha undvikits. Europa hade också sluppit tidsödande diskussioner om ”Gerasimovdoktrinen” och ”hybridkrigföring”. När Gerasimov publicerade sin formel 2013 fokuserade västliga analytiker på förhållandet mellan icke-militära och militära medel, men missade pjäsens väsentliga budskap.

En annan viktig missuppfattning i väst är antagandet att Ryssland främst reagerar på västliga handlingar. Sanningen är att Ryssland agerar efter sin egen logik, sin egen uppfattning om hot och prognoser för framtida konflikter. Genom seklerna har den storryska världsbilden handlat om att försvara kärnlandet med Sankt Petersburg och Moskva, vilket innebär att buffertstater och att föra krig på andras territorium ingår i det strategiska tänkandet.

Detta får förödande konsekvenser för Rysslands grannar. Ukraina bombas systematiskt sönder eftersom Ryssland kräver den starkes rätt. Under förevändning att ”rätta till historiska orättvisor” bryter Ryssland systematiskt mot internationella avtal som landet själv har undertecknat. Detta öppnar en avgrund i europeisk historia med konsekvenser som ännu inte kan överblickas.

Inom Ryssland finns enstaka kritiska röster som inser krigets faror. Den pensionerade generalen Leonid Ivasjov, som motsatte sig invasionen, varnade redan för tre år sedan: ”Vi håller på att förlora mot tankeförmågan. Och i vårt land – i stället för intellektet – vrider folk om armarna på varandra, hotar varandra och fängslar varandra. I ett sådant läge förlorar landet alltid och har inte långt att leva.”

För Europa återstår att försvara de demokratiska systemen och värdena. Detta är ingen ny utmaning – kontinenten har gjort det förut. Men det kommer att kräva tid, tålamod och tillförsikt. Vägen framåt måste bygga på en fördjupad förståelse av rysk strategisk kultur, samtidigt som europeiska nationer behöver utveckla egna strategier för att möta framtida aggression. Kriget börjar inte på slagfältet utan bakom skrivbordet, och det börjar för att någon vill det. Genom att förstå denna grundläggande sanning kan Europa bättre förbereda sig för de utmaningar som ligger framför.

Trots den mörka samtiden finns skäl att bibehålla hoppet om framtiden. Som den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj har formulerat det: ondskan besegrar inte tiden. Detta budskap bör vägleda Europas agerande i den pågående krisen och i arbetet med att bygga en säkrare framtid för kommande generationer.