Viktor Karlsson: Konsulterna är föraktade – men de är framtiden

DN-tidningen har uppmärksammat en ny ekonomisk debatt som väcker frågor om Sveriges framtida tillväxtmodell. I en artikel på DN Debatt argumenterar den franske ekonomen Thomas Piketty tillsammans med två kollegor för att landet måste ompröva sin syn på vad som skapar välstånd. Deras huvudtes är att den traditionella industrin inte längre kan utgöra grunden för ekonomisk utveckling, utan att tjänstesektorn måste ges betydligt större utrymme i politiken.

Forskarna föreslår tre sammanlänkade åtgärder som de menar krävs för en hållbar omställning. För det första handlar det om en successiv avveckling av fossila bränslen, något som redan är väl etablerat i den politiska debatten. För det andra efterfrågar de en ökad ekonomisk omfördelning för att minska klyftorna i samhället. Den tredje punkten, som de menar ofta förbises, är satsningar på tjänstesektorn inom utbildning, hälsa och kultur. Enligt Piketty och hans kollegor har dessa områden potential att skapa både tillväxt och välfärd utan att öka resursförbrukningen i samma utsträckning som traditionell industriproduktion.

Det anmärkningsvärda är att liknande tankegångar nu även återfinns på den borgerliga sidan av politiken. Fredrik Segerfeldt, verksam vid den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, gav förra året ut boken ”Efter industrin: Friare, rikare, grönare” där han driver en liknande tes. Segerfeldt utgår från den svenska självbilden som en industrination byggd på varuexport och organiserat arbete, men menar att den bilden är föråldrad. Han pekar på att TCO i dag har fler medlemmar än LO, att Spotify värderas högre än Electrolux och att gamla industriområden förvandlats till konstnärskollektiv och tech-startups.

Timbro-medarbetaren är tydlig med att han ser utvecklingen som positiv. Han argumenterar för att när ekonomin går från storskalig varuproduktion till mellanmänskliga utbyten kan välståndet öka samtidigt som naturen skonas. Allt fler människor kan lämna det repetitiva industrilivet och i stället följa sin passion inom tjänstesektorn. Segerfeldt menar att politikerna lider av en slags industrinostalgi som hindrar nödvändiga reformer.

En samstämmig kör av svenska politiker hyllar idén om grön nyindustrialisering som lösningen på framtidens utmaningar. Men både vänsterdebattörer och liberala ekonomer påpekar att yrken inom service- och tjänstesektorn sällan inkluderas i dessa visioner. Konsulter, kommunikatörer, skomakare och reparatörer betraktas inte som ”riktiga jobb” i den politiska retoriken. Lönebildningen inom industrin fortsätter att styra även tjänstesektorns villkor, vilket skapar en snedvridning på arbetsmarknaden.

Forskarna och debattörerna är överens om att tjänsteföretag är arbetsintensiva och att kostnaden för arbete därför bör sänkas för att sektorn ska kunna växa. Som alternativ föreslås högre skatter på fossila råvaror eller en mer enhetlig konsumtionsbeskattning för att finansiera omställningen. Frågan är när politikerna är beredda att vakna ur sin industrinostalgiska dröm och anpassa politiken efter den verklighet som redan existerar ute i samhället. Debatten visar att det nu finns en ovanlig bred samsyn över blockgränserna om att tjänstesektorn måste få en mer framträdande roll i den ekonomiska politiken.