Amnesty International har i en ny rapport pekat ut 87 iranska tjänstemän som direkt ansvariga för det brutala tillslaget mot demonstranterna i Iran 2022. Enligt organisationen bör samtliga 87 ställas inför en internationell domstol för att stå till svars för sina handlingar.
Bland de utpekade finns Ahmad Vahidi, som vid tiden för protesterna var inrikesminister. I dag leder han revolutionsgardet, den paramilitära organisation som utgör en central del av Irans maktapparat och som även kontrollerar betydande ekonomiska intressen inom energi-, bygg- och telekomsektorerna. Vahidi har dessutom varit efterlyst av Argentina för misstänkt inblandning i bombattentatet mot ett judiskt center i Buenos Aires 1994, där 85 människor dödades.
Protestvågen inleddes i september 2022, efter att den 22-åriga kurdiska kvinnan Mahsa Amini dog i polisförvar. Hon hade gripits av moralpolisen, Gasht-e Ershad, med motiveringen att hon inte burit sin hijab på rätt sätt. Hennes död blev startskottet för de största folkliga protesterna i Iran sedan revolutionen 1979.
Den så kallade moralpolisen har i decennier varit en del av Irans samhällskontroll. Patrullerna etablerades efter revolutionen och har befogenhet att gripa personer som anses bryta mot islamiska klädesregler. För kvinnor har hijab varit obligatorisk – och vägran att bära slöjan har kunnat leda till böter, fängelse och i värsta fall död. Mahsa Aminis död blev därför en symbol för en bredare kamp mot ett system som länge inskränkt kvinnors frihet.
Under parollen ”Kvinna, liv, frihet” spred sig demonstrationerna över hela landet. Studenter, lärare, sjuksköterskor och arbetare – många utan tidigare politiskt engagemang – gick ut på gatorna i städer som Teheran, Isfahan, Shiraz och Mahabad. Säkerhetsstyrkorna svarade med skarp ammunition, batonger och massgripanden. Proteströrelsen blev en symbolisk vändpunkt: för första gången på decennier utmanades regimen av ett brett uppror som krävde grundläggande rättigheter, och kvinnor började i stor utsträckning ta av sig sina slöjor offentligt.
Enligt Amnestys utredningar dödades minst 377 personer under protesterna, varav 56 var barn. Organisationen understryker att det verkliga antalet sannolikt är högre, eftersom iranska myndigheter i flera fall har förhindrat oberoende utredningar och undanhållit information om dödsfall.
I rapporten konstaterar Amnesty att tillslaget mot den protestvåg som ägde rum 2026 var av ännu dödligare och mer chockerande skala. Detta mönster visar att de iranska myndigheterna fortsätter att använda repressiva metoder mot oliktänkande, trots omfattande internationell kritik.
Den nya rapporten är den senaste i en rad dokumentationer från Amnesty, men den går längre än tidigare publiceringar genom att namnge konkreta personer på höga positioner inom den iranska statsapparaten. Amnesty menar att detta är nödvändigt för att skapa förutsättningar för framtida lagföring, antingen genom internationella domstolar eller genom så kallad universaljurisdiktion – en princip som innebär att en stat kan lagföra personer för allvarliga brott oavsett var brottet har begåtts.
De internationella reaktionerna lät inte vänta på sig. EU har sedan tidigare infört sanktioner mot iranska tjänstemän och enheter inom revolutionsgardet, och både USA och Storbritannien har riktat ekonomiska påföljder mot personer som bedömts vara inblandade i övergreppen mot demonstranter. Flera människorättsorganisationer har välkomnat rapporten och uppmanat det internationella samfundet att agera. Även FN:s råd för mänskliga rättigheter har under flera år uttryckt djup oro över situationen i Iran och krävt att oberoende utredare ska ges tillträde till landet.
Iran har avfärdat rapporten som politiskt motiverad. Teheran hävdar att säkerhetsstyrkorna agerat i enlighet med lagen och att protesterna var ett utländskt finansierat försök att destabilisera landet. Myndigheterna har samtidigt vägrat att ge oberoende organisationer tillträde för att utreda dödsfallen.
Frågan om ansvarsutkrävande är central. Erfarenheter från andra konflikter visar att internationella domstolar kan spela en viktig roll när nationella rättssystem inte förmår ställa förövare inför rätta. Amnesty har tidigare varit drivande i flera uppmärksammade fall där personer som begått krigsbrott ställts inför rätta i andra länder. Principen om universaljurisdiktion har bland annat använts i Europa för att lagföra före detta diktatorer och militärer.
Huruvida de 87 utpekade tjänstemännen någonsin kommer att ställas inför rätta återstår att se. Men rapporten sänder en tydlig signal om att omvärlden följer utvecklingen i Iran – och att kraven på rättvisa inte försvinner.
