I Kinshasas vatten fiskar 71-årige Charles Moluwa Nzeni Masela numera inte efter fisk – han fiskar efter plast. Det som en gång var hans levebröd som fiskare har förvandlats till en kamp mot de enorma mängder plastskräp som flyter i Kongofloden.

Nzeni Masela är långt ifrån ensam om att ha gjort denna omställning i den kongolesiska huvudstaden. Där 20 miljoner människor lever saknas i princip fungerande sophämtning, vilket har lett till en miljökatastrof i stadens vattendrag.

Den dagliga fångsten består numera av plastflaskor, påsar och annat avfall som han kan sälja vidare till återvinningsföretag. Priset ligger på 1 000 franc per kilo, vilket motsvarar ungefär fyra svenska kronor. Ironiskt nog är det faktiskt mer än vad han skulle kunna tjäna på att sälja fisk – om det nu fanns någon fisk kvar att fånga.

”Det är en skam att det har kommit så här långt, men vi har inget val”, säger han till nyhetsbyrån AFP. ”Det är ett sätt att överleva.”

Kinshasa, som är en av Afrikas snabbast växande storstäder, har sedan länge kämpat med grundläggande infrastrukturproblem. Avsaknaden av ett fungerande avfallshanteringssystem är bara ett av många tecken på hur staden växer snabbare än dess förmåga att hantera befolkningstillväxten. När sophanteringen brister hamnar avfallet ofta i närmaste vattendrag, och för Kinshasas del betyder det Kongofloden och dess biflöden.

Problemet är inte bara estetiskt eller ekonomiskt – det är också ekologiskt förödande. Plastet som täcker stora delar av vattnet hindrar den vegetation där fisken normalt leker och förökar sig. Detta skapar en ond cirkel där förstörelsen av naturliga livsmiljöer leder till minskade fiskbestånd, vilket i sin tur tvingar fler människor att hitta alternativa inkomstkällor.

För många av stadens tidigare fiskare har plaståtervinning blivit den enda realistiska utvägen. Det är ett symptom på hur miljöförstöring och fattigdom går hand i hand i många afrikanska storstäder. När traditionella levebröd försvinner tvingas människor anpassa sig, ofta genom att göra det bästa av själva problemet.

Nzeni Masela försöker se det positiva i sin situation. Genom att fiska upp plasten bidrar han åtminstone till att rensa vattnet, även om arbetet känns som att ösa ur ett sjunkande fartyg med en tesked. Han hoppas att hans insatser, tillsammans med andra plastfiskares, kan hålla dörren öppen för att fisken en dag ska kunna återvända till floden.

Situationen i Kinshasa speglar en större utmaning som många afrikanska städer står inför. Enligt FN förväntas Afrikas urbana befolkning fördubblas till 950 miljoner människor fram till 2050. Denna snabba urbanisering ställer enorma krav på infrastruktur och offentliga tjänster, inte minst avfallshantering.

Plastföroreningar i vattendrag är ett globalt problem, men det drabbar särskilt hårt i regioner där avfallshanteringen är underutvecklad. I många afrikanska länder saknas både resurser och politisk vilja att bygga upp effektiva system för sophantering och återvinning.

För återvinningsindustrin i Kinshasa innebär den ständiga tillgången på plastskräp en stadig inkomstström, men det är en bisarr ekonomisk modell som grundar sig på miljöförstöring. De som köper plasten från fiskare som Nzeni Masela är ofta små företag som förädlar materialet för att sedan sälja det vidare, antingen inom landet eller för export.

Den 71-årige fiskaren representerar en generation som har sett hur deras livsmiljö förvandlats drastiskt. Hans historia är både en tragedi och ett exempel på mänsklig anpassningsförmåga inför omöjliga förhållanden. Medan han kastar ut sina nät i det plastfyllda vattnet varje dag, bär han med sig hoppet om att hans barnbarn kanske en dag kan fiska efter fisk igen.