De stigande långa räntorna i USA har skapat oro på världens finansmarknader. Den tioåriga räntan, som fungerar som ett globalt riktmärke för lånekostnader, har under en tid klättrat uppåt. Investerare frågar sig vad det innebär för ekonomisk tillväxt, företagens vinster och stabiliteten i den globala ekonomin. USA:s finansminister Scott Bessent, tidigare hedgefondförvaltare, tonar däremot ner betydelsen av ränteuppgången.
Den tioåriga statsobligationsräntan är den enskilt viktigaste referensräntan i världen. Den styr inte bara vad USA:s regering betalar för att låna pengar, utan påverkar också bolåneräntor, företagsobligationer och värderingen av aktier och fastigheter. När den stiger blir det dyrare för företag att investera och för hushåll att låna. Samma effekt sprider sig snabbt till Europa, Asien och tillväxtmarknader.
Den senaste uppgången beror inte på att Federal Reserve höjt sin styrränta. Centralbanken har tvärtom signalerat att en sänkning kan vara möjlig längre fram. I stället är det långsiktiga förväntningar som driver räntorna uppåt: inflationen har visat sig segare än väntat, budgetunderskottet är fortsatt stort och USA:s stat måste låna mycket pengar för att finansiera sina utgifter. Marknaden kräver helt enkelt en högre kompensation för att hålla obligationer med löptid på tio eller trettio år.
Scott Bessent har valt en lugn retorik. Han menar att ränteuppgången i första hand speglar ett starkt ekonomiskt läge, inte ett hot. Enligt finansministern håller obligationsmarknaden på att anpassa sig till en period med snabbare tillväxt och stabilitet på arbetsmarknaden. Han har även bett investerare att inte överreagera på kortsiktiga svängningar.
Den bilden delas inte av alla. Flera bedömare har pekat på att de höga räntorna väger tungt på USA:s budget. Statsskulden är stor och räntekostnaderna stiger. En fortsatt uppgång i de långa räntorna kan med tiden göra det svårare för regeringen att hålla nere budgetunderskottet. Det ökar i sin tur pressen på både utgiftspolitiken och skattepolitiken.
På de globala marknaderna märks effekterna framför allt i sektorer som är känsliga för höga diskonteringsräntor, till exempel tillväxtbolag och teknikföretag. Höga räntor minskar värdet av framtida vinster, och därför har börsbolag med hög värdering reagerat kraftigt. Investmentbanker och stora placerare har de senaste veckorna justerat sina positioner. Även försäkringsbolag och pensionsfonder, som förvaltar långsiktiga åtaganden, följer utvecklingen noga.
Tillväxtmarknader drabbas också, bland annat genom att en starkare dollar gör det dyrare för länder med skulder i dollar att betala sina lån. Oro har synts i allt från valutor i Sydostasien till statsobligationer i Latinamerika. Råvarusektorn är ett annat område där följderna blir synliga. Ett högre ränteläge brukar vara negativt för guld, eftersom ädelmetaller inte ger någon avkastning. För gruv- och råvaruföretag innebär högre räntor dessutom ökade kapitalkostnader och kan göra det dyrare att finansiera nya projekt. Samtidigt kan en svagare global konjunktur dämpa efterfrågan på industriella metaller som koppar och järnmalm.
Även i Europa följer man utvecklingen noga. En stigande dollar försvagar euron och kan göra importerade varor dyrare. Europeiska centralbanken har under de senaste åren kämpat för att få ned inflationen, och en ny räntechock från USA skulle kunna komplicera den processen. Särskilt utsatta är länder som redan har höga offentliga skulder och ett begränsat utrymme att stimulera ekonomin.
Historiskt sett har finansministrar ofta tonat ned oro från obligationsmarknaden, men den har också en förmåga att överraska. Den senaste tidens rörelser i USA:s långa räntor är inte dramatiska i sig, men de pekar på en djupare osäkerhet om vart ekonomin är på väg. Bessent hoppas att marknaden ska lugna sig. Investerare vill se bevis innan de gör det.
Frågan är om uppgången har nått sin topp, eller om det finns mer kvar. Om räntorna fortsätter att stiga, kommer förr eller senare något att behöva ge vika. Att döma av Bessents uttalanden verkar administrationens strategi vara att vänta ut marknaden. Men världens finansmarknader rör sig sällan på befallning. Tills dess att ekonomin visar att den tål det nya ränteläget, kommer känslan av oro att hänga kvar.