Den danska statsministern Mette Frederiksen och Färöarnas premiärminister Beinir Johannessen inleder nu en gemensam resa till Grönland. Besöket skulle ha ägt rum i våras, men sköts upp när Frederiksen utlyste nyval. Valet hölls i mars och sedan dess har regeringsbildningen i Köpenhamn tagit tid i anspråk. Nu är tiden mogen för ett toppmöte i det högaktuella Arktis.
Resan sker mot en bakgrund av intensifierad geopolitisk press. USA:s president Donald Trump har flera gånger sagt att han vill se en amerikansk övertagelse av Grönland. Redan 2019 väckte han förslag om att köpa ön, vilket möttes av kalla handen. Hans nuvarande administration har upprepat dessa tankar, vilket lett till oro hos både Köpenhamn, Nuuk och Bryssel.
Det danska folketingsvalet i mars var en direkt anledning till att den planerade resan sköts upp. Statsministerns kalender fylldes av valrörelse och regeringsförhandlingar. Nu, med en ny regering på plats, kan dialogen återupptas. Enligt officiella uppgifter ska besöket fokusera på samarbete kring infrastruktur, klimatanpassning och strategiska råvaror.
Grönland är inte medlem i EU, men har ett nära partnerskapsavtal. I EU-kommissionens förslag till ny långtidsbudget, som presenterades under förra året, finns ett avsevärt utökat stöd till ön. Stödet motiveras med ambitionen att stärka EU:s närvaro i Arktis och minska beroendet av tredje land. Pengarna ska bland annat gå till utbildning av grönländska studenter, förbättrad infrastruktur och investeringar i hållbar energi.
Det strategiska intresset för Grönland handlar till stor del om mineralresurserna. Under den islösa marken finns fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller, litium, grafit och zink. Dessa ämnen är avgörande för omställningen till fossilfri teknik, från elbilsbatterier till vindkraftverk. Kina kontrollerar idag en dominerande del av världsmarknaden för sällsynta jordartsmetaller. Både EU och USA har identifierat detta som en sårbarhet i sina försörjningskedjor. Gruvprojekt inom landet har dock ofta stoppats av komplicerade tillståndsprocesser, miljöprotester och höga transportkostnader. Kuannersuit-fältet, som innehåller både uran och sällsynta jordartsmetaller, är ett exempel på ett projekt som grönländska politiker valt att lägga ner efter starka lokala protester mot uranbrytning.
Säkerhetssituationen har förändrats dramatiskt sedan den ryska invasionen av Ukraina. Arktis har blivit en strategisk zon för nya sjövägar och militär närvaro. De smältande isarna öppnar gradvis Nordostpassagen mellan Asien och Europa. USA:s flygbas i Thule, numera kallad Pituffik, är en hörnsten i det nordamerikanska luft- och missilförsvaret. Basen ligger bara 1 200 kilometer från Nordpolen. Danmark har dessutom deklarerat att man vill öka sin militära närvaro på Grönland, bland annat med nya övervakningsdrönare. Ett starkare EU-stöd kan ses som ett sätt att balansera både USA:s expansion och Rysslands aktiviteter i regionen.
För Grönlands del är denna utveckling tveeggad. Landets självstyrelselag från 2009 ger formellt rätt att utropa självständighet. Premiärminister Múte Bourup Egede har varit tydlig med att målet är fullt oberoende. Men vägen dit kräver ekonomisk självständighet. Idag kommer en stor del av den grönländska budgeten från danska blockbidrag. Endast en begränsad fiskenäring och några få exportprodukter bidrar till BNP. För att bryta sig loss behövs nya intäktskällor, och det är där mineralerna kommer in i bilden. Samtidigt blir grönländsk politik alltmer polariserad kring frågan om hur snabbt förändringen ska gå.
Färöarna har följt händelseutvecklingen på nära håll. Ögruppen, som också är en självstyrande del av det danska riket, har sin egen kamp för att behålla inflytande över sina fiskvatten och sin handelspolitik. Att Johannessen följer med Frederiksen skickar en signal om nordatlantisk enighet inför omvärldens påtryckningar. Tillsammans representerar de tre parterna – Danmark, Grönland och Färöarna – en riksgemenskap som nu måste hantera en mycket mer komplex världspolitik än tidigare.
Resan blir mer än ett diplomatiskt artighetsbesök. Den blir ett test på hur EU och Danmark kan möta USA:s aggressiva retorik, samtidigt som de respekterar grönländarnas egen vilja. Om frågan om ökat EU-stöd och nya gruvinvesteringar går hand i hand, kan Grönland i framtiden bli en central aktör på den globala marknaden för kritiska råvaror. Men om de geopolitiska spänningarna fortsätter att öka, riskerar ön att bli en skådeplats för stormaktskonflikter. För närvarande tyder det mesta på att de nordiska ländernas strategi är att tala med en röst, samtidigt som man lockar med investeringar istället för hot.
