Allt fler svenska föräldrar väljer bort det rutinmässiga K-vitaminsprutan som nyfödda barn erbjuds kort efter födseln, visar en ny registerstudie. Trots att andelen fortfarande är låg ser forskarna en tydlig uppåtgående trend som väcker oro inom barnhälsovården.

Studien, som publicerats i den medicinska tidskriften Jama Pediatrics, har granskat uppgifter från över två miljoner barn födda i Sverige mellan 2003 och 2021. Resultaten visar att andelen nyfödda som inte får K-vitamininjektionen mer än fördubblades under perioden.

År 2006 fick 0,66 procent av alla nyfödda, motsvarande 667 barn, inte injektionen. I 2021 hade siffran stigit till 1,50 procent, vilket innebär att 1 619 barn inte fick den skyddande sprutan det året. Bland barn födda hemma är andelen utan dokumenterad K-vitaminbehandling betydligt högre än genomsnittet.

Eleni Simatou, doktorand och barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus och en av forskarna bakom studien, uttrycker oro över utvecklingen. Hon betonar att K-vitamin har en bevisad skyddseffekt mot blödningar orsakade av vitaminbrist hos nyfödda.

Studiens resultat visar att barn som inte fick injektionen löpte en högre risk för blödningar under sina första sex levnadsmånader. Särskilt allvarligt är att dessa barn hade en nästan tredubblad risk för blödningar i eller omkring hjärnan, en komplikation som kan få livshotande konsekvenser.

Forskarna har inte kunnat fastställa exakt varför föräldrarna tackat nej till behandlingen, men Simatou pekar på flera tänkbara orsaker baserat på internationell forskning. En del föräldrar är oroliga för att injektionen ska göra ont eller orsaka biverkningar. Andra tror felaktigt att det räcker med att öka intaget av K-vitaminrik mat i mammans diet.

Ett mer övergripande problem som Simatou identifierar är en allmän misstro mot sjukvården. Hon ser också ett samband mellan den ökade skepsisen mot vaccinationer och avvisandet av K-vitamininjektionen. Studier visar att föräldrar som tackar nej till K-vitamin också är mer benägna att senare avstå från att vaccinera sina barn enligt det ordinarie barnvaccinationsprogrammet.

Av de barn i studien som inte fick injektionen fick tio procent istället K-vitamindroppar. Men även dessa barn visade en ökad risk för blödningar jämfört med barn som fått injektionen. Simatou förklarar att droppbehandlingen kräver att föräldrarna ger barnet dropper en gång i veckan i tolv veckor, vilket medför risk för att doser missas eller att behandlingen avbryts i förtid.

Dessutom kan barn med leverproblem ha svårt att ta upp K-vitamin via mag-tarmkanalen, vilket gör injektionen till ett säkrare alternativ. Den direkta tillförseln av vitamin via injektion garanterar att barnet får den nödvändiga dosen omedelbart efter födseln.

Simatou understryker vikten av fortsatt information till både föräldrar och vårdpersonal om fördelarna med K-vitamininjektionen och riskerna med att avstå. Hon ifrågasätter om alla föräldrar som tackar nej verkligen är fullt informerade om konsekvenserna av sitt beslut.

Som barnläkare ser hon det som centralt att ta diskussionen med föräldrarna och förklara varför behandlingen rekommenderas. Det handlar om en dialog där föräldrars oro tas på allvar samtidigt som evidensbaserad information förmedlas tydligt.

K-vitamin är nödvändigt för att blodet ska kunna koagulera, en livsviktig funktion. Nyfödda barn har en temporär brist på vitaminet eftersom de inte själva kan producera det direkt efter födseln. I Sverige, liksom i de flesta andra länder, ges därför en K-vitaminspruta i låret kort efter födseln som rutinåtgärd.

Även om blödningar orsakade av K-vitaminbrist är sällsynta, kan konsekvenserna bli förödande. Hjärnblödningar utgör den allvarligaste komplikationen och kan vara livshotande eller leda till bestående skador. I värsta fall kan barn blöda ihjäl om blodet inte kan koagulera normalt.

Den svenska Barnläkarföreningen och vårdguiden 1177 rekommenderar därför starkt att alla nyfödda får K-vitamininjektionen. Behandlingen har använts i decennier och har en väldokumenterad säkerhetsprofil med få biverkningar.