Kirunas utökade stadsomvandling: Kommunen ställer nya krav på staten

I slutet av augusti tillkännagav gruvjätten LKAB att ytterligare omkring 6 000 personer i Kiruna måste flytta på grund av gruvverksamheten. Detta utgör en betydande utvidgning av den pågående stadsomvandlingen och sätter ny press på relationen mellan kommunen, företaget och staten.

Inför denna utökade stadsomvandling har Kiruna kommun nu publicerat en kravlista som omfattar allt från kompetensförsörjning till att nya områden och infrastruktur måste vara färdigbyggda innan flytten kan genomföras. En särskilt brådskande fråga gäller järnvägen, där både Trafikverket och LKAB fortfarande inte har fastställt vem som ska ansvara för en ny järnväg och järnvägsstation.

Frågan om markägande framstår som en av de mest kritiska punkterna i kommunens kravlista. Niklas Sirén, vice ordförande i kommunstyrelsen, understryker att en lösning på marktillgången är en absolut förutsättning för att någon flytt överhuvudtaget ska kunna äga rum.

”Staten äger cirka 80 procent av kommunens yta. Kommunen äger 1,5 promille. Vi har ingen möjlighet att lösa den frågan utan att staten gör nödvändiga prioriteringar,” säger Sirén.

Den ekonomiska aspekten står också i centrum för kommunens krav. Enligt kommunledningen måste staten ta ansvar för samtliga kostnader som kan uppstå i samband med stadsomvandlingen, både de förväntade och oförutsedda. Detta markerar en tydlig förändring i kommunens hållning jämfört med den första etappen av stadsomvandlingen.

”Oavsett om man vill det eller inte, oavsett alla goda intentioner, när man gick in i den första delen av stadsomvandlingen som vi nu närmar oss åtminstone en avrundning av, så är det så att det är kommunen och dess medborgare som har fått ta risken och staten tar vinsten,” förklarar Sirén.

Gruvnäringens betydelse för Sveriges ekonomi kan inte underskattas. LKAB är en av världens ledande producenter av högkvalitativ järnmalm och har varit avgörande för Kirunas utveckling sedan gruvans grundande. Samtidigt har företagets verksamhet inneburit stora påfrestningar för lokalsamhället, som nu står inför sin andra stora omvandling på mindre än ett decennium.

Den första fasen av stadsomvandlingen, som inleddes 2004, har redan medfört att stora delar av centrala Kiruna flyttats till en ny plats. Historiska byggnader har transporterats i sin helhet, medan andra har rivits för att ge plats åt gruvan. Denna process har väckt både beundran och kritik, både nationellt och internationellt.

Den utökade stadsomvandlingen kommer att ställa ännu högre krav på samordning mellan alla inblandade parter. Enligt Sirén bör staten ha goda möjligheter att möta kommunens krav, eftersom invånarna faktiskt flyttar för att ge plats åt statens gruva. Han menar att ju snabbare staten löser markfrågan i Kiruna – där nationella intressen staplas på varandra – desto mer tid finns det att lösa andra utmaningar, som att färdigställa nya bostadsområden och infrastruktur.

Stadsomvandlingen i Kiruna representerar en unik situation i svenskt samhällsbyggande, där industriella, ekonomiska och sociala intressen möts och ibland kolliderar. Balansen mellan gruvnäringens behov och lokalsamhällets välbefinnande fortsätter att vara en utmaning som kräver noggrann planering och dialog mellan alla berörda parter.

Den kommande perioden blir avgörande för hur denna balans ska upprätthållas. Kommunens tydliga kravlista till staten visar att man denna gång inte är beredd att acceptera samma villkor som vid den första stadsomvandlingen. Samtidigt är samtliga parter medvetna om att gruvnäringens fortsatta verksamhet är avgörande för regionens framtida utveckling och välstånd.