De rödgröna partierna är starkt kritiska till regeringens sena besked om årets flyktingkvot. Beslutet innebär att 350 kvotflyktingar får skydd i Sverige i år. Kritiken gäller både det låga antalet och att beskedet kom sent, något som enligt Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet försvårar för kommuner och myndigheter att planera. Samtidigt är oppositionen inte enig om hur många kvotflyktingar Sverige bör ta emot.
Kvotflyktingar är människor som redan har identifierats av FN:s flyktingorgan UNHCR som flyktingar och som behöver vidarebosättas i ett tredje land. Systemet skiljer sig från asylprocessen, där människor själva reser till Sverige och ansöker om skydd. Flyktingkvoten beslutas varje år av regeringen och anger hur många uppehållstillstånd som får beviljas genom UNHCR:s program. En gång i Sverige placeras kvotflyktingarna i kommuner som ansvarar för mottagande och integration.
Sverige har under lång tid tillhört de länder i världen som tar emot flest kvotflyktingar i förhållande till befolkningen. Under stora delar av 2010-talet låg kvoten på flera tusen personer om året. Den nu beslutade nivån, 350 personer, är därför en tydlig minskning jämfört med vad Sverige har varit vant vid. Enligt UNHCR är behovet av vidarebosättning samtidigt större än på mycket länge, med miljontals människor i flyktingläger och andra utsatta situationer. Minskningen sker dessutom i en tid när flera internationella organisationer har varnat för att alltför få länder ställer upp med mottagningsplatser.
Kritiken från de rödgröna partierna har varit skarp. Socialdemokraterna menar att regeringen har skjutit upp beslutet och därmed inte gett de berörda aktörerna rimliga förutsättningar att förbereda sig. Partiet har också ifrågasatt om den låga kvoten är en medveten signal från regeringen för att markera en stramare migrationspolitik. Vänsterpartiet och Miljöpartiet går längre i sin kritik. De beskriver beslutet som en nedmontering av den svenska flyktingpolitiken och menar att Sverige har resurser att ta emot betydligt fler. Miljöpartiet har tidigare förespråkat en återgång till en betydligt högre nivå, medan Vänsterpartiet har argumenterat för att Sverige ska vara ett av de ledande länderna i Europa när det gäller vidarebosättning.
Trots den samlade kritiken är de rödgröna partierna långt ifrån överens. Det finns i nuläget ingen gemensam siffra för hur många kvotflyktingar de vill att Sverige ska ta emot. Socialdemokraterna har valt att tala om en långsiktigt hållbar migrationspolitik och har inte velat binda sig vid något specifikt antal. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en betydligt större kvot, men inte heller de har presenterat ett gemensamt förslag med en exakt siffra. Den interna oenigheten gör att oppositionen i praktiken saknar ett tydligt alternativ till regeringens politik.
Regeringen försvarar sitt beslut med att migrationspolitiken måste vara kontrollerad och hållbar. Enligt regeringsunderlaget har Sverige under många år tagit ett oproportionerligt stort ansvar för flyktingmottagandet inom EU. Kommunerna har haft svårt att ordna bostäder, skola och sjukvård, och det har funnits en utbredd önskan bland väljare om en mer restriktiv politik. Sverigedemokraterna, som är en del av det underlag som regeringen vilar på, har länge drivit på för att Sverige ska minska mottagandet. Det låga antalet kvotflyktingar kan därför ses som ett uttryck för den politiska riktning som regeringen valt.
Minskningen får också praktiska konsekvenser. Kommuner som under många år har byggt upp kunskap om mottagande av kvotflyktingar riskerar att tappa den kapaciteten när antalet nu blir så litet. Många av de människor som annars skulle ha blivit vidarebosatta i Sverige blir kvar i flyktingläger i regioner som Mellanöstern och Afrika. Frågan om kvotflyktingar lär därför fortsätta att vara politiskt laddad. Redan nu syns tydliga skillnader mellan regering och opposition, men också inom oppositionen. Det som är säkert är att nivån på mottagandet har blivit en av de viktigaste migrationspolitiska stridsfrågorna inför framtiden.