Rekordmånga väpnade konflikter utmanar FN:s fredsarbete

Världen befinner sig i en alarmerande situation med fler väpnade konflikter än någon gång sedan andra världskrigets slut 1945. Enligt det senaste globala fredsindexet från Institute for Economics and Peace (IEP), som utvärderar länder baserat på intern säkerhet, konfliktnivå och militarisering, fortsätter den globala freden att försämras i en oroväckande takt.

Peter Wallensteen, senior forskare i freds- och konfliktvetenskap vid Uppsala universitet, ser en tydlig trend i FN:s engagemang i världens konflikter.

”Någonstans i mitten på 2010-talet svänger det och konflikterna ökar men inte FN-insatserna. Det är som att FN behåller sina gamla engagemang men inte engagerar sig i de nya konflikterna,” förklarar Wallensteen.

En avgörande orsak till FN:s minskade roll i nyare konflikter är den bristande samsynen i säkerhetsrådet. Stormakter som USA och Ryssland använder sin vetorätt för att blockera insatser och resolutioner, vilket har skett vid upprepade tillfällen under de senaste åren. Detta har effektivt förhindrat internationella insatser i flera kritiska konfliktzoner.

”Det tydliggör att vad som sker i stormakter alltid är viktigt. Viktigare än vi kanske skulle vilja,” konstaterar Wallensteen.

Kriget i Ukraina representerar en av de mest akuta konflikterna i dagens värld. Enligt Wallensteen kommer denna konflikt sannolikt kräva engagemang från internationella aktörer som FN och USA för att nå en hållbar lösning.

”Om fredsprocessen inleds med ett trovärdigt vapenstillestånd och kopplas till en överenskommen medlingsinsats ökar chanserna till en positiv fred där Ryssland och Ukraina kan samexistera på lika villkor,” säger han.

För att ett vapenstillestånd ska vara trovärdigt krävs ofta konkreta åtgärder, såsom närvaro av fredsbevarande styrkor och systematisk nedtrappning av militär kapacitet. Internationella observatörer har en nyckelroll för att övervaka att överenskommelser respekteras.

Historien visar att fredsprocesser ofta är långdragna och komplexa. De kräver både strategiskt tålamod och djupt engagemang från flera parter. Ett framgångsrikt exempel på detta är Belfastavtalet från 1998, som kom till efter åratal av intensiva fredssamtal. Trots fortsatta spänningar i Nordirland markerade avtalet slutet på decennier av våldsamma konflikter i regionen.

”Det är den typen av insiktsfulla, ihärdiga och engagerade insatser som belönats med Nobels fredspris,” påpekar Wallensteen.

Expertanalytiker på området betonar att hållbar fred kräver mer än bara frånvaro av våld. Den måste byggas på rättvis resursfördelning, fungerande institutioner och ömsesidig respekt mellan tidigare fiender. I många av dagens konflikter, från Ukraina till Mellanöstern och delar av Afrika, kompliceras fredsprocesserna ytterligare av regionala intressen och historiska motsättningar.

Samtidigt står FN inför strukturella utmaningar. Organisationen grundades i en annan geopolitisk verklighet och har svårt att anpassa sig till dagens komplexa konflikter, där icke-statliga aktörer ofta spelar en betydande roll. Reformförslag för säkerhetsrådet har diskuterats i årtionden, men stormakternas ovilja att ge upp sina privilegier har hittills blockerat meningsfulla förändringar.

Trots dessa utmaningar finns det ljusglimtar. Lokala fredsinitiativ och medborgarengagemang kan ibland åstadkomma framsteg där traditionell diplomati misslyckas. Digitala verktyg erbjuder också nya möjligheter att dokumentera övergrepp och bygga dialog över konfliktlinjer.

För det internationella samfundet kvarstår dock den grundläggande utmaningen: att utveckla effektivare mekanismer för konfliktlösning i en allt mer polariserad värld. Erfarenheter från tidigare framgångsrika fredsprocesser visar att långsiktigt engagemang, inkluderande dialoger och fokus på grundläggande orsaker till konflikter är nödvändiga ingredienser för att skapa hållbar fred.