Skottlands, Wales och Nordirlands ledare kräver mer självstyre från London

På måndag samlas ledarna för Wales, Skottland och Nordirland i Wales för att diskutera hur de tillsammans ska arbeta för ett utökat självstyre. Mötet handlar i hög grad om att hitta en gemensam väg framåt, och inte minst om frågan om folkomröstningar om självständighet.

Rhun ap Iorwerth, ledare för det walesiska nationalistpartiet Plaid Cymru, säger till BBC att de tre delarna av Storbritannien visserligen skiljer sig åt, men att de också har mycket gemensamt. Han beskriver mötet som en strävan efter en annan hållning från regeringen i London. Exakt vilka beslut som ska tas är inte känt, men mötet ses som ett viktigt steg för att samordna regionernas krav.

De tre delarna har flera gemensamma politiska utgångspunkter som skiljer dem från England. Alla är mer EU-vänliga. I Skottland och Nordirland röstade en majoritet för att stanna i EU i folkomröstningen 2016. Wales röstade för Brexit, men med en betydligt mindre marginal än England. I efterdyningarna av brexit har regionala ledare upprepade gånger påpekat att EU-samarbetet är viktigt för handel, jobb och investeringar.

Ett annat gemensamt drag är oron för Nigel Farage och det högerextrema partiet Reform UK. Farage var en av de mest framträdande rösterna i brexitkampanjen och har på senare år byggt upp ett parti med starkt invandringskritiskt budskap. Reform UK har vuxit snabbt i opinionsmätningarna och utmanar nu de traditionella partierna i flera delar av landet. I Wales, Skottland och Nordirland väcker detta oro, inte minst för att en mer EU-fientlig politik skulle kunna få ännu större genomslag i London.

För Skottland är frågan om självständighet långtifrån ny. En folkomröstning hölls redan 2014, då 55 procent av väljarna valde att stanna kvar i Storbritannien. Efter brexit har den skotska regeringen krävt en ny omröstning och hänvisat till att förutsättningarna har förändrats. SNP har argumenterat för att ett självständigt Skottland skulle kunna ansöka om att återvända till EU. Den brittiska centralregeringen har hittills vägrat att godkänna en ny folkomröstning. Enligt den brittiska konstitutionen krävs centralregeringens samtycke för en sådan omröstning, eftersom frågor som rör unionen är en angelägenhet för parlamentet i Westminster.

Wales har inte samma starka självständighetsrörelse som Skottland. Plaid Cymru har dock under lång tid drivit frågan om utökat självstyre. Wales har ett eget parlament, Senedd, men dess befogenheter är mer begränsade än det skotska parlamentets. Iorwerth och andra walesiska politiker har efterfrågat samma rätt att lagstifta och fatta beslut i skattefrågor, och menar att Wales länge nedprioriterats av centralregeringen.

Nordirland är den mest komplexa av de tre regionerna. Där styrs politiken genom ett maktdelningssystem där både unionistiska och nationalistiska partier måste samarbeta. Den ena sidan vill att Nordirland förblir brittiskt, medan den andra vill se en återförening med Irland. Brexit har ytterligare komplicerat situationen genom de särskilda handelsregler som införts för att undvika en hård gräns på ön Irland. Detta har skapat nya politiska spänningar och påverkat vardagslivet för både företag och privatpersoner.

Mötet i Wales skickar en politisk signal om att de tre regionerna vill ses som en gemensam kraft. Det handlar inte bara om nationalism, utan också om en växande frustration över att centralregeringen fattar beslut som regionala ledare upplever som skadliga. Flera av dem har kritiserat London för att ge regionerna för lite inflytande över pengar och politik som direkt rör deras invånares vardag. Samtidigt skiljer sig förutsättningarna åt: det som för Skottland handlar om självständighet kan i Nordirland i stället handla om en långsiktig rörelse mot en återförening med Irland.

Om mötet kommer att leda till en konkret gemensam strategi återstår att se. Regionerna har olika historiska erfarenheter, olika politiska system och olika mål. Men att de väljer att träffas just nu visar att det finns en vilja att omformulera relationen till London. Frågan är hur långt den viljan räcker – och hur mycket centralregeringen är beredd att ge vika.