Amanda Sokolnicki: SVT sväljer betet – så här dum får inte valrörelsen vara

Det var med ett löfte om handlingskraft som de fyra Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – inledde sitt samarbete efter riksdagsvalet 2022. I stället för att fastna i låsningar ville man prioritera sakfrågor och leverera konkreta resultat. Nu, två år senare, har kritiken vuxit – inte minst från Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, som vid upprepade tillfällen anklagat regeringen för att vara för passiv och för vänster i viktiga frågor.

Bakgrunden är Tidöavtalet, en uppgörelse som förhandlades fram i en hemlig process och som innebär att SD stödjer en regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. I utbyte får SD inflytande över politiken, särskilt inom migration och rättsväsende. Men samarbetet har varit allt annat än smidigt. Redan från start fanns spänningar, och de har förstärkts av en rad politiska motgångar.

En av de stora utmaningarna har varit ekonomin. Inflationen och räntehöjningarna har pressat hushållen, och regeringen har tvingats backa från vallöften om skattesänkningar. SD har kritiserat regeringen för att inte göra tillräckligt för att stötta hushållen, medan M och KD har försvarat en stram budgetpolitik. Inom migrationspolitiken har SD drivit på för skärpta regler, men regeringen har varit tvungen att ta hänsyn till EU:s regler och migrationsdomstolarnas utslag. Vid flera tillfällen har Åkesson hotat med att fälla regeringen om inte kraven tillgodoses.

Även i frågan om brottsbekämpning – en av Tidöpartiernas hjärtefrågor – har resultaten låtit vänta på sig. Regeringen har presenterat skärpta straff och satsningar på polisen, men kritiker menar att åtgärderna är otillräckliga mot det fortsatta gängvåldet. Enligt flera mätningar har de tre regeringspartierna tappat stöd under mandatperioden, medan SD har ökat. Detta har skapat frustration inom SD, som upplever att man bär ansvaret för regeringens politik men inte får tillräckligt med gehör.

Interna strider har också blossat upp. Energipolitiken är ett tydligt exempel: SD har krävt att ny kärnkraft byggs snabbt, medan både M och KD har visat mer pragmatiska hållningar. Förhandlingarna har varit tuffa och har ibland lett till öppna konflikter. Dessutom har Åkessons senaste utspel – där han sagt att samarbetet ”inte är värt vad det kostar” – skakat om regeringen och satt statsminister Ulf Kristersson i en svår sits.

I Dagens Nyheters ledare ställer Amanda Sokolnicki den raka frågan: Hur gick det egentligen med löftet att fokusera på sakfrågor och få saker gjorda? Svaret tycks vara nedslående. Den ambition som präglade Tidöavtalet har alltför ofta överskuggats av intern oenighet, taktiska manövrer och en verklighet som inte alltid gått att styra. Detta har fått konsekvenser för förtroendet för hela det politiska systemet, och inte minst för de partier som sitter i regeringsställning.

Frågan är om Tidöpartierna kan rädda situationen. Åkessons hot om att fälla regeringen har ökat trycket på Kristersson att visa resultat, särskilt inom migration och rättsväsende. Men samtidigt tvingas regeringen att balansera mellan SD:s krav och de egna partiernas väljare, som kan ha helt olika förväntningar. Med andra ord: ju längre tiden går, desto svårare blir det att upprätthålla den enighet som en gång var grunden för samarbetet. Och om väljarna fortsätter att lämna de borgerliga partierna för SD, kan hela projektet vara i fara.

Det återstår att se om Sverigedemokraterna, trots sin växande makt, kommer att nöja sig med en passiv roll. Men redan nu är det tydligt att Tidöpartiernas löfte om ”handlingskraft” har visat sig vara betydligt svårare att infria än vad man hoppades i september 2022. För väljarna handlar det i slutändan om resultat – och dem lyser de med sin frånvaro på flera centrala områden. Därför blir DN:s fråga alltmer relevant: Har de fyra partierna i realiteten fokuserat på att få saker gjorda, eller har de ägnat det mesta av tiden åt att hantera varandra?