Sverige står vid ett vägskäl: Demokratins grundfundament utmanas

I en tid när exceptionella åtgärder motiveras med krisretorik upplever Sverige en oroväckande utveckling inom statsförvaltningen. Regeringens agerande väcker frågor om hur långt man kan gå i namnet av handlingskraft utan att äventyra demokratins grundläggande principer.

”Det är inte läge att slå av på takten”, har justitieminister Gunnar Strömmer deklarerat. Detta uttalande återspeglar den brådska som präglar den nuvarande regeringens arbete med att driva igenom omfattande lagändringar på flera områden, från straffrätt till migrationspolitik.

Den amerikanske historikern Timothy Snyder varnar i sin bok ”Om tyranni” för just denna typ av retorik. När politiker försöker övertyga medborgarna om att samhället befinner sig i kris och därför kräver exceptionella undantag, skapas enligt Snyder förutsättningar för att riva ner etablerade lagar och överenskommelser. Det som först presenteras som tillfälliga undantag riskerar snabbt att bli det nya normala – och öppna dörren för auktoritär politik.

Särskilt oroande är regeringens tendens att konsekvent bortse från kritik från tunga remissinstanser som Lagrådet, Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Forskare från SNS har nyligen i en debattartikel i DN pekat på hur både regering och riksdag i allt högre grad ignorerar Lagrådets krav på rättssäker lagstiftning.

Utredningsväsendet, som traditionellt har fungerat som ett verktyg för att förstå komplexa problem ur olika perspektiv, har också förändrats. Numera utses ofta en enskild person med stark lojalitet till regeringen för att utveckla på förhand bestämda förslag. Direktiven innehåller inte sällan exakt vilka slutsatser utredaren förväntas komma fram till.

Ett anmärkningsvärt exempel på detaljstyrningen är när Skolverket nyligen fick ett uppdrag där regeringen inte bara specificerade uppdraget och dess syfte, utan även exakt vem som skulle ha vilka tjänster i projektet. Detta är en nivå av kontroll som strider mot den svenska förvaltningsmodellen.

Särskilt problematiskt är hur biståndsmedel har hanterats. I ett uppmärksammat fall avslöjade Ekot hur dåvarande biståndsminister Johan Forssell i hemlighet styrde om 100 miljoner kronor ur biståndsbudgeten – delvis till ett samarbete med Somalias premiärministers kansli – i utbyte mot att Somalia skulle ta emot tvångsutvisade från Sverige. I ett annat fall tilldelades den SD-anknutna organisationen Hepatica 23 miljoner kronor trots att tjänstemän varnat för ”extrem risk” för felaktig användning av pengarna.

Inom Regeringskansliet beskrivs en växande tystnadskultur där kritiska röster tystas. Personer som arbetar där berättar anonymt om hur riskabelt det har blivit att framföra invändningar. De som inte håller med om den förda politiken måste enligt uppgift ”hålla väldigt låg profil” eller riskera att hamna i kylan. Denna rädsla påminner om vad journalisten Jan Scherman nyligen beskrev i Aftonbladet som en rädsla för att stämplas som ”ideologisk fiende”.

Jimmie Åkesson har uttryckt att han är ”hundra procent övertygad” om att det finns många i ”Myndighetssverige” som är emot hans politik. Detta är knappast förvånande, eftersom många tjänstemän upplever att de tvingas agera i strid med svensk lag, biståndsregler och internationella åtaganden när de följer regeringens direktiv.

När justitiedepartementet efter massiv kritik mot förslagen om skärpta straff och fängelse för 13-åringar presenterade ett nytt paket med lagar, innehöll det i princip samma förslag som tidigare. Jurister på departementet beskriver sin frustration över att tvingas ta fram vad de själva kallar ”undermåliga lagstiftningsprodukter” under stark tidspress.

Det som nu utspelar sig i Sverige är tecken på en systematisk nedmontering av grundläggande principer för hur landet ska styras. När utredningsväsende och remissrundor reduceras till tomma formaliteter, när lojalitet blir den främsta meriten för tjänstemän och när kritik bestraffas, har Sverige tagit steg i en riktning som oroar demokratins försvarare.

Denna auktoritära utveckling kan dock brytas – men det kräver att både medborgare och institutioner står upp för de principer och processer som utgör grunden för vår demokrati.