Kristersson öppnar för SD:s inflytande över migrationspolitiken

Statsminister Ulf Kristersson har klargjort att Sverigedemokraterna kommer att ingå i nästa regering om Tidölaget vinner höstens val. Moderatledaren har även antytt att SD får huvudansvar för invandringsfrågor – ett område som alltid varit partiets högsta prioritet.

Under en presskonferens den 1 april, där Kristersson presenterades som SD:s officiella statsministerkandidat, bekräftades denna inriktning. I en färsk intervju med Svenska Dagbladet upprepar M-ledaren att både han och Jimmie Åkesson ser det som ”ganska naturligt att de sneglar hårt på invandringsfrågorna”.

För statsministern kan detta ställningstagande dock visa sig problematiskt. SD har tydligt kommunicerat vilken migrationspolitik partiet vill föra, och den skiljer sig markant från den nuvarande regeringens linje trots Tidöavtalet.

För Jimmie Åkesson handlar migrationsfrågan inte främst om permanenta uppehållstillstånd ska omvandlas till tillfälliga – något som redan utretts inom ramen för Tidöavtalet – utan snarare om när denna förändring ska genomföras. I en intervju med SVT tidigare i år framgick att partiledaren förespråkar en sådan reform, antingen under innevarande eller kommande mandatperiod.

Om SD får direktinflytande över migrationspolitiken genom ministerposter, finns det anledning att tro att denna omvandling blir verklighet – något som övriga Tidöpartier hittills har bromsat. Och det finns goda skäl till denna försiktighet.

Förslaget om att retroaktivt ändra permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga möter stark kritik från juridiskt håll. Det anses strida mot grundläggande rättsstatliga principer om förutsägbarhet – att medborgare ska kunna lita på att statens beslut ligger fast. Ingen av remissinstanserna har ställt sig bakom förslaget, och flera framstående migrationsjurister menar att en sådan reform skulle vara olaglig.

Därtill skulle förändringen innebära betydande administrativa kostnader. Migrationsverket och migrationsdomstolarna, som redan är hårt belastade, skulle behöva hantera mängder av nya ärenden när uppehållstillstånd prövas på nytt.

Det finns också indikationer på att en sådan politik saknar brett folkligt stöd. En undersökning från Göteborgsposten/Novus visar att hela 76 procent av svenskarna anser att de så kallade tonårsutvisningarna – där ungdomar utvisas när de fyller 18 år medan föräldrar och syskon får stanna – är felaktiga. Detta tyder på att det kan finnas begränsat stöd för omfattande utvisningar av människor som redan etablerat sig i det svenska samhället.

Konsekvenserna av en sådan politik skulle kunna bli påtagliga för många lokalsamhällen. Välintegrerade personer, människor som blivit uppskattade grannar, vänner och kollegor, skulle plötsligt kunna tvingas lämna landet. För många svenskar skulle detta uppfattas som både oväntat och onaturligt.

Frågan är om Ulf Kristersson verkligen övervägt de långsiktiga konsekvenserna av att överlåta ansvaret för migrationspolitiken till Sverigedemokraterna. Även om det ur ett koalitionsperspektiv kan framstå som en logisk arbetsfördelning, riskerar det att leda till en migrationspolitik som bryter mot grundläggande rättsprinciper och möter starkt motstånd från såväl juridiska experter som delar av den svenska befolkningen.

I ett politiskt landskap där migrationsfrågor ofta polariserar skulle en sådan utveckling kunna bli en svår utmaning för en eventuell ny Tidöregering efter höstens val. Särskilt med tanke på att Moderaterna traditionellt värnat om rättsstatens principer och förutsägbarhet i lagstiftningen, värden som kan komma att ställas mot politiska kompromisser om SD får ökat inflytande över migrationspolitiken.