I samband med riksdagsvalet 2022 besökte en av USA:s mest namnkunniga ekonomijournalister, knuten till Wall Street Journal, Stockholm för att följa valutgången. I samtal med svenska bedömare framträdde en bild av ett politiskt landskap som från utländskt håll tedde sig anmärkningsvärt enigt.
Journalisten, som under många år bevakat den svenska modellen, pekade på flera frågor där svenska partier nått långtgående samsyn: Nato-medlemskapet, migrationspolitikens skärpning efter 2015 års flyktingvåg, stödet till Ukraina och den offentliga sektorns ställning. För en utländsk iakttagare verkade Sverige sakna de djupgående politiska konflikter som präglar exempelvis USA.
Den bilden reviderades snabbt. Bara dagar efter valet stod två partier som förväntades samarbeta för en rödgrön regering – Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – i en infekterad konflikt om vem som skulle väljas till riksdagens talman.
Talmannen är en post utan reellt politiskt inflytande; uppdraget är att leda kammarens arbete. Ändå kom frågan att växa till en öppen maktkamp som försenade regeringsbildningen och budgetarbetet med närmare en vecka. För många väljare tedde sig turbulensen obegriplig. Landet har ett av världens högsta valdeltaganden, och medborgarna tar demokratin på stort allvar – då framstår en konflikt om en post utan makt som ett politiskt rävspel avlänkat från sakpolitiken.
Konflikten illustrerar något centralt i svensk politik: när de stora ideologiska stridslinjerna är få, tenderar interna maktkamper att ta desto större plats. Den långtgående samsynen i säkerhets-, migrations- och välfärdspolitik – som den internationelle betraktaren noterade – gör att partierna i stället kan hamna i strid om formfrågor, som vem som ska inneha en ceremoniell eller administrativ post.
Migrationsfrågan är samtidigt fortfarande en av de mest laddade i svensk politik. När USA:s dåvarande president Donald Trump under sin första mandatperiod hänvisade till Sverige i samband med invandring och social oro fick det stor uppmärksamhet i Stockholm, och dåvarande statsminister Stefan Löfven gick ut och manade till källkritik. I USA gick uttalandet dock nästan helt spårlöst förbi – ett tecken på hur liten plats Sverige har i den internationella politiska debatten.
För journalisten från Wall Street Journal var detta snarast en positiv observation. Sverige nämns sällan i amerikansk media, konstaterade han, och så ville han att det skulle förbli – det tyder på ett lugnt land. Samtidigt är det en beskrivning som bara delvis stämmer med den inhemska verkligheten. Vid tiden för valet 2022 blickade svenska politiker och väljare fram emot en regeringsbildning som skulle komma att bli utdragen och konfliktfylld, och som skulle sätta den svenska parlamentarismens mekanismer på hårda prov.
Regeringsförhandlingarna efter valet 2022 resulterade till slut i ett regeringsskifte, där Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bildade regering med Sverigedemokraternas stöd. Den nya regeringen lade om migrationspolitiken i en väsentligt stramare riktning och inledde en minskning av det offentliga åtagandet i flera välfärdsområden. Därmed kom även de politiska motsättningar som den internationelle betraktaren inte sett att ta sig uttryck i regeringspolitiken.
För utländska bedömare är svensk politik inte alltid lättavläst. De stora konfliktlinjerna är annorlunda formulerade än i exempelvis USA, och de politiska processerna – med många partier, små regeringsunderlag och komplicerade förhandlingar – skiljer sig från vad många andra länder är vana vid. Sverige är heller inte det konsensusland som bilden utifrån ibland gör gällande. Det finns konflikter, men de tar sig inte alltid uttryck på de arenor där omvärlden letar efter dem.
Vad som däremot står klart är att den svenska politiska kulturen präglas av intensivt förhandlande och ett högt tonläge i frågor som migrationspolitik och välfärd. Den bild av politisk harmoni som en utländsk journalist kunde få vid valet 2022 var en ögonblicksbild tagen i ett läge där de stora striderna låg strax runt hörnet.
