Åsa Wikforss: Jomshofs tal om landsförrädare följer ett välkänt mönster

Frågan om huruvida svensk demokrati är hotad har återigen aktualiserats efter ett utspel från Sverigedemokraten Richard Jomshof, som i en debatt anklagade Aftonbladets politiske redaktör Anders Lindberg för att vara landsförrädare och quisling. Uttalandet har väckt frågor om var gränsen går mellan hård retorik och verkliga hot mot det demokratiska systemet, och hur allvarligt sådana angrepp ska tas.

Att diskutera demokratins tillstånd är i sig en komplex uppgift. Forskare betonar att det handlar om en riskbedömning som kräver både empirisk evidens och en värdering av vad ett värsta tänkbara scenario skulle innebära. Medan vissa menar att varningar om demokratins kris är överdrivna, pekar statsvetare på att demokratier sällan faller genom klassiska kupper, utan genom en gradvis urholkning av rättigheter och institutioner. Den vanligaste slutpunkten är vad som kallas en elektoral autokrati, en modell som etablerats i Ungern under Viktor Orbán, där val fortfarande hålls men där medier, akademi och civilsamhälle starkt begränsas.

Sverigedemokraternas historiska beundran för det ungerska systemet ses av många bedömare som en riskfaktor. Även om Orbán förlorade valet i våras mot Peter Magyar, visar utvecklingen i länder som Polen att skadorna på demokratin kan vara långvariga. Forskning indikerar att även korta perioder av autokratisering lämnar bestående men, och att det är betydligt svårare att återuppbygga demokratiska institutioner än att riva ned dem, enligt forskare.

Den internationella utvecklingen visar att högerpopulistiska rörelser sedan början av 2000-talet har bidragit till en förskjutning i den politiska debatten, från klassiska sakfrågor som skatter och välfärd till så kallade kulturkrigsfrågor. Frågor om mångkultur, identitet, genus och migration har blivit centrala, vilket enligt statsvetare har lett till stora väljarrörelser och försvagat de traditionella partiernas ställning. De röda linjer som sedan andra världskriget funnits mot högerradikala partier har på flera håll luckrats upp, något som internationella studier visar ökar risken för demokratisk tillbakagång.

Populismens demokratiskadliga effekter kopplas främst till dess antipluralistiska idéinnehåll. Inom högerpopulismen framställs ofta en grundläggande konflikt mellan det sanna folket och en liberal elit som anklagas för att prioritera invandrare, mångkultur och internationella organisationer framför den egna nationen. Retoriken om folkförräderi är därmed inte en slumpmässig förolämpning, utan en central del i en berättelse där meningsmotståndare, särskilt journalister och intellektuella, porträtteras som nationens fiender.

Experter inom demokratiforskning pekar på att denna typ av retorik skapar en grogrund för extremism och att våldet ligger i linje med den logik som högerpopulistiska rörelser bygger upp. Även om skillnaden mot klassisk fascism är synen på våld, där högerpopulister verkar inom det demokratiska systemet, bereder de väg för högerextremism som inte skyr våld som medel.

För att bedöma utvecklingen i Sverige listar forskare flera varningssignaler: angrepp på utsatta grupper, försök att politisera domstolar och myndigheter, hot mot oppositionen, ekonomisk styrning över civilsamhället, desinformation, samt hat och hot mot journalister och politiker. Förekomsten av systematiskt arbete för att försvaga dessa områden anses vara centrala indikatorer på en demokratisk tillbakagång.

Även om Sverige fortfarande har ett av världens mest välfungerande demokratiska system, understryker forskare att ett gott utgångsläge inte är någon garanti för framtiden. Hur detta utgångsläge förvaltas avgörs av hur samhället och dess företrädare hanterar de faktorer som internationellt driver på demokratins försvagning. Bedömare betonar att politiker och opinionsbildare har ett särskilt ansvar att förhålla sig till den samlade kunskapen på området och agera därefter, snarare än att avfärda varningar som överdrivna.