Banala brutalbuskisen ”Flaggan” saknar politisk udd

Fredrik Sahlins recension av Michael Lindgrens nya valnattskomedi är inte nådig. Komedin, som utspelar sig under en valnatt, får ett hårt omdöme: några vältajmade skämt finns där, men de räcker inte. Helheten är för barnslig och saknar den skärpa som krävs för att träffa rätt i en politisk samtid.

Det som stör Sahlin mest är persongalleriet. Männen beskrivs som debila, kvinnorna som alltför rättrådiga. Det blir enkla schabloner utan djup. En fungerande satir brukar bygga på att karaktärerna känns igen från verkligheten, även när de överdrivs. Här blir överdriften i stället ett sätt att slippa ta ställning, menar recensenten.

Valnattskomedi är en genre med starka traditioner i svensk tv-underhållning. Under valvakor har politiska skämt och humoristiska inslag länge varit ett sätt att bearbeta spänningen och kommentera maktens villkor. De bästa inslagen brukar fånga ögonblicket och fånga upp det som just händer. Det kräver lyhördhet, snabba repliker och en förmåga att vända på perspektiv. Lindgrens komedi lyckas inte med det, enligt Sahlin.

Kritiken kan inte heller ses isolerad. I Sverige genomgår humorbranschen just nu en förändring. Med strömningstjänsternas intåg har publiken vant sig vid en bredare repertoar, allt från politisk satir till surrealistisk komedi. Samtidigt har valrörelserna blivit allt mer polariserade. Det gör att en valnattskomedi inte längre bara kan vara underhållning; den förväntas också säga något om tiden vi lever i. När den i stället lutar sig mot fåniga stereotyper framstår den som omodern. Mottagandet kan dessutom få konsekvenser för hur framtida satsningar på politisk humor finansieras, eftersom producenter och plattformar följer kritiken.

För Michael Lindgren lär recensionen vara ett bakslag. Han har tidigare visat prov på komisk tajming, men här väger de lyckade skämten för lätt. Sahlin skriver uttryckligen att ett och annat vältajmat skämt passerar, men det är ett svagt betyg. För en produktion som vill utmärka sig i en genre där publiken har många alternativ räcker det inte.

En annan aspekt är att valnatten under senare år blivit lång och oförutsägbar. Siffror ska analyseras, röster ska räknas och experter ska gissa. Humorinslag kan vara ett avbrott, men de måste hålla måttet. En komedi som bygger på i förväg bestämda skämt riskerar att tappa kontakten med det som faktiskt utspelar sig i studion. Då blir det tydligt att skämten inte är rotade i verkligheten.

Sahlins invändningar handlar ytterst om trovärdighet. Debila män och alltför rättrådiga kvinnor är inte bara trötta typer; de gör också att komedin tappar förankringen i samtiden. I en tid när könsroller och maktstrukturer diskuteras mer än någonsin känns en sådan uppdelning förlegad. Det hade krävts en vassare penna och en tydligare blick för nyanser för att göra karaktärerna intressanta.

Samtidigt finns det ljuspunkter, om än få. Sahlin medger att timingen i vissa skämt sitter precis. Men dessa moment blir isolerade och lyfter aldrig helheten. Valnattens humorinslag brukar annars ha goda förutsättningar att spridas i sociala medier. Där får de bästa klippen snabbt uppmärksamhet, men svaga skämt kan lika gärna bli föremål för förlöjligande. Risken är därför att produktionen blir ihågkommen av fel anledning.

Frågan inför kommande val är om svenska humormakare vågar mer. Politisk satir har potential att vara en av de viktigaste genrerna i en demokrati. Den kan avslöja hyckleri och utmana makt. Men det kräver att komikerna tar politiken på allvar. En komedi som reducerar allt till fåniga typer signalerar i stället att samtiden inte är värd att förstå. Det är en hållning som varken gör humorn eller valrörelsen en tjänst.

Michael Lindgrens valnattskomedi lär därför inte gå till historien som något av de starkaste bidragen i genren. Med Fredrik Sahlins ögon är det en besvikelse. Förhoppningsvis kan kritiken fungera som en väckarklocka. Det finns inget ont i att skämta om valet, men skämten måste sitta rätt. Den här gången gör de inte det.