Bengt Ohlsson: SD får mig inte längre att kallsvettas av skräck

En av Sveriges mest uppmärksammade kulturjournalister gör en omtumlande insikt inför höstens val. Efter år av att ha känt oro och rädsla inför Sverigedemokraternas framväxt konstaterar han nu att partiet inte längre skrämmer honom på samma sätt. Det är en observation som säger något väsentligt om hur den svenska politiska debatten har förändrats.

Sverigedemokraterna har genomgått en remarkabel resa i svensk politik. Från sex procent i opinionen har partiet vuxit till tretton, sedan arton procent. Under resans gång har partiet anpassat sig och förändrats. De har tagit tydlig ställning för Israel, rensat ut medlemmar som uttryckt extrema åsikter på sociala medier och erkänt att vissa förslag, som tonårsutvisningar, kanske gick för långt.

För många politiska kommentatorer framstår dessa förändringar som rent kosmetiska och taktiska anpassningar. Men det är en alltför enkel analys, menar observatörer. I politiken sker ofta en process där partier inte bara låtsas förändras för att vinna röster, utan faktiskt börjar tro på sina nya positioner. Ju mer ett parti får smaka på makt, desto mer uppriktigt börjar det vattna ur de mest extrema ståndpunkterna som stöter bort väljare.

Detta mönster syns över hela det politiska spektret. Vänsterpartiet talar inte längre om proletariatets diktatur, och tanken om att införa republik i Sverige har tystnat. Istället ses företrädare på byggen och i studentkretsar, försöker nå nya väljargrupper och framstå som pragmatiska.

Men förändringen handlar inte bara om partiernas anpassning. Det finns också en mänsklig dimension som ofta förbises i den politiska analysen. Människor har en remarkabel förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. Det som en gång verkade otänkbart och skrämmande blir med tiden vardag. Klimathot, internationella politiska omvälvningar och Sverigedemokraternas tjugo procent i opinionsmätningarna – allt blir till slut en del av den nya normalen.

En krympande skara fortsätter att varna för att man inte får låta detta bli vardag. De använder metaforen om grodan i kastrullen som långsamt kokas ihjäl utan att märka det. Men detta är ett problematiskt argument, menar kritiker. Det förutsätter att vissa står i en upphöjd position och kan se sanningen, medan andra är för okunniga för att förstå sin egen situation.

Samtidigt finns det de som ständigt försöker pressa in nutiden i historiska mallar, särskilt från 1930-talet. Ett lika frestande som meningslöst tidsfördriv, enligt vissa bedömare. Visst ska vi lära oss av historien, men risken finns att vi stirrar så intensivt i backspegeln att vi missar de utmaningar som faktiskt finns framför oss här och nu.

SD-skrämseln blev knappast större när statsminister Magdalena Andersson under en intervju konfronterades med socialdemokratisk retorik från förra valrörelsen. Har demokratin verkligen urholkats på det sätt som partiet larmade om? Det är en rimlig fråga till en partiledare som ständigt talar om stram migrationspolitik och tar åt sig äran för att ha drivit igenom den. Det enda svar som kom var att Sverige hade blivit ”tystare”, ett gåtfullt påstående som kräver förklaring.

Att vara människa innebär att härbärgera lika stora delar rastlöshet och anpassningsförmåga. Det har historiskt varit ett framgångsrecept för vår art, men har också lett oss in i krig och katastrofer. När det gäller Sverigedemokraterna har varken skrämselkampanjer eller försök att lägga sig nära partiets positioner fungerat. Det sistnämnda har bara fått partiets anhängare att blomma ut i skadeglädje över att andra partier till slut tvingats erkänna att de hade rätt.

Att anklaga väljare för att ”normalisera” Sverigedemokraterna hjälper inte heller. Både kritiker och försvarare inser att det är tiden själv som gjort detta. Frågan som återstår är vad som faktiskt skulle kunna förändra den politiska dynamiken. Gamla metoder har prövats och misslyckats. Kanske är det dags att testa något helt nytt, även om ingen riktigt verkar veta vad det skulle vara.