Det har präglat mandatperioden: ”En typiskt konservativ kulturpolitik”

Redan i en intervju med DN i början av året var Parisa Liljestrand tydlig: hon ser sig inte som kulturbranschens företrädare i regeringen. Sedan dess har kulturministern upprepat att hennes uppgift i stället är att bedriva en moderat kulturpolitik. Uttalandena har satt tonen för en mandatperiod som präglats av tydliga reformer och upprepade konflikter med kulturlivet.

Sofia Lindström Sol, kulturpolitisk forskare vid Högskolan i Borås, menar att regeringens politik har en tydlig inriktning.

– Jag skulle säga att de har drivit en ganska typiskt konservativ kulturpolitik. Kulturkanon är kanske den stora kulturpolitiska reform som man kommer att minnas från den här mandatperioden, men även frågan om mer privat finansiering av kulturen, säger hon.

Kulturkanon, som presenterades under 2025, har blivit en av regeringens mest uppmärksammade satsningar. Förslaget med en lista över verk och uttryck som anses centrala för det svenska kulturarvet har hyllats av förespråkare för att stärka en gemensam referensram. Kritiker menar i stället att den innebär en normerande syn på vad som räknas som svensk kultur och riskerar att marginalisera samtida och mångkulturella uttryck.

En annan fråga där Liljestrand har satt avtryck är sammanslagningen av Moderna museet, Arkdes och Konstrådet till en gemensam myndighet. Reformen genomfördes vid årsskiftet och motiverades med ökad samordning och effektivitet. Inom konstvärlden har den väckt oro för att institutionernas självständiga roller ska urholkas. Även renoveringen av Kungliga Operan, som länge har skjutits upp, hör till ministerns prestigefrågor.

Ett av Liljestrands mest omtalade framträdanden under mandatperioden var invigningstalet på Göteborgs filmfestival 2025. Där sade hon att det inte är politikens uppgift att ”kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar”. Talet möttes av burop från publiken.

Sofia Lindström Sol beskriver uttalandet som nytt i sin tydlighet.

– Det är en ganska ny attityd, även om det reellt sett aldrig har varit så att en kulturminister är branschens företrädare. Men det starka uttalandet är nytt. Jag har funderat på varför det verkade finnas en animositet från ministerns sida, som gav upphov till mycket förvåning, säger hon.

Filmpolitiken har varit ett av de områden där Liljestrand fått hårdast kritik. När den länge utlovade filmpropositionen äntligen presenterades i början av sommaren möttes den av besvikelse inom branschen. Flera aktörer hade hoppats på tydligare statligt stöd och långsiktiga spelregler för svensk filmproduktion. Propositionen har i stället tolkats som en fortsättning på regeringens linje med minskade statliga åtaganden och större beroende av privat finansiering.

Även nedskärningarna av anslagen till studieförbunden har blivit en stridsfråga. Här ser Lindström Sol en delvis ny syn på utbildning och bildning.

– En förändring i folkbildningspolitiken är att man har separerat budgetposten mellan folkhögskolorna och studieförbunden. Det är intressant. Jag tycker att det tyder på en slags instrumentalisering av kulturen. Folkhögskolorna värnas mer därför att de ses bidra till att skapa kapabla samhällsmedborgare som kan gå ut i arbetslivet, medan frågor om bildning för bildningens egen skull verkar ha fått mindre betydelse, säger hon.

Med riksdagsvalet 2026 i sikte har kulturpolitiken blivit en allt tydligare skiljelinje i svensk politik. Regeringen beskriver sin linje som nödvändig för att skapa långsiktiga och hållbara villkor för kulturen, med minskad statlig styrning och ökad frihet för institutionerna att söka privat finansiering. Kritikerna ser i stället en politik som gynnar en snäv kulturelit och som undergräver den breda folkbildningens ställning.

Kulturprofiler som skådespelaren Lena Endre och artisten Tommy Körberg har under året engagerat sig i ett kulturupprop inför valet – ett tecken på att motståndet mot regeringens kulturpolitik har mobiliserats även bland etablerade namn. Hur den frågan väger på valdagen återstår att se, men få tvivlar på att kulturpolitiken kommer att vara en av de hetaste debatterna under det kommande året.