DN Debatt. ”Politisk elit som driver polariseringen – inte algoritmerna”

Den politiska polariseringen i Sverige befinner sig i en paradoxal situation. Samtidigt som partiernas faktiska sakpolitik konvergerar och blir allt mer samstämmig, växer det känslomässiga avståndet och hatet mellan olika väljargrupper. Detta fenomen, som forskare kallar affektiv polarisering, utgör en växande utmaning för den svenska demokratin.

Forskare som arbetar med att utveckla valkompasser vittnar om att det blivit alltmer utmanande att formulera frågor som tydligt kan särskilja partierna. Sakpolitiken har blivit så överensstämmande att valkompassernas nålar knappt kan peka i en tydlig riktning. Trots denna politiska konsensus har splittringen mellan väljargrupper fördjupats markant.

Skillnaderna i partisympatier mellan män och kvinnor växer, liksom gapet mellan storstadsbor och glesbygdsinvånare. Det politiska hatet mellan anhängare av olika partier intensifieras, vilket skapar en situation där motviljan mellan väljargrupper överträffar sakpolitiska meningsskiljaktigheter. Amerikanska studier har visat att den instinktiva motviljan mellan demokrater och republikaner numera är starkare än rasfördomar, ett mönster som verkar återspeglas även i Sverige.

En ny studie genomförd inom ramen för forskningsprojektet Globeknot, baserad på en undersökning från Novus, ger insikter om vad som driver denna utveckling. Resultaten pekar på en tydlig faktor: nivån av politisk kunskap. Individens kunskapsnivå väger nästan nio gånger tyngre än renodlad partisympati när det gäller att förklara svenskarnas politiska hat. Väljare med hög kunskap om partiernas faktiska politiska positioner uppvisar som regel avsevärt lägre motvilja mot anhängare av andra partier.

Internationella studier stödjer dessa fynd. Den tyska boken ”Triggerpunkte” från 2025 slog ner som en bomb i den tyska polariseringsdebatten. Forskarna kunde visa att anhängare av så skilda partier som Alternativ för Tyskland, De gröna och Die Linke i huvudsak var överens om fundamenten i de så kallade kulturkrigsfrågorna. Det fanns konsensus om klimathotets realitet och nödvändigheten av att erbjuda skydd åt människor på flykt undan krig och förföljelse. Konfliktytorna låg i stället i hur dessa utmaningar skulle hanteras och, kanske viktigare, vem som skulle bära kostnaderna.

Enligt författarna bakom ”Triggerpunkte” kan förklaringen till den ökande affektiva polariseringen trots minskande sakpolitiska skillnader hittas i populistiska ytterlighetpartiers framgångsstrategier, framför allt på högerkanten. Under de senaste 15 åren har dessa partier framgångsrikt agerat som polariseringsentreprenörer genom att identifiera konfliktytor som andra partier inte hanterat och laddat sakpolitiska frågor med kulturella värderingar. Kulturkriget har enligt detta synsätt skapats och marknadsfört till väljarna.

Den svenska studien bekräftar detta mönster. Väljarnas antipatier gentemot riksdagspartier fördelar sig i huvudsak inte efter ideologi eller sakpolitik, utan efter upplevda kulturella värderingar. Dessa kulturella värderingar fungerar dock inte som någon effektiv vägledning i den faktiska sakpolitiken. Undersökningen visar att den politiska elitens retorik får starkare fäste när väljarnas kunskapsnivå är lägre.

Den politiska eliten har dock inte lärt av dessa insikter. Tvärtom har många politiker, förskräckta eller imponerade av polariseringsentreprenörernas framgångar, börjat anamma deras strategier. I dagens politiska debatter i svenska medier besvaras sakpolitiska frågor alltför ofta med utsagor om motståndarpartiet snarare än tydliggöranden om den egna politiken. Tveksamma väljare som lyssnar får ingen reell vägledning i en sådan valrörelse.

Det är ett misstag att skylla denna utveckling enbart på sociala mediers algoritmer. Det politiska samtalet formas fortfarande främst i samspelet mellan den politiska eliten och de etablerade medierna. Även om sociala medier står för en stor del av spridningen av budskap, är det sällan där de formuleras, men det är där de förstärks och får större genomslag.

För att bromsa den affektiva polariseringen krävs insatser på två fronter. Det behövs en motverkan av sammanblandningen av social och politisk identitet, samtidigt som väljarnas kunskaper om vad partierna faktiskt står för i fråga om policy måste öka. Detta kräver att partierna vågar avstå från att ta rygg på polariseringsentreprenörer, något som kräver betydande självbehärskning.

Ett tungt ansvar vilar på både politikerna och de medier som ger dem utrymme. Endast de befinner sig i en position där de effektivt kan motverka en fortsatt tribalisering av det politiska samtalet och på ett betydande sätt bidra till ökad politisk kunskap bland väljarna. Frågan är om de är beredda att ta detta ansvar.