En ny undersökning från opinionsinstitutet Indikator Opinion kastar ljus över en märklig paradox i svensk politik. Trots att regeringen på många sätt har levererat det som brukar krävas för att vinna omval, pekar både SCB:s stora partisympatiundersökning och Ekots återkommande väljarbarometer mot samma slutsats – oppositionen går in i valrörelsen 2026 med ett tydligt övertag.

Regeringen har sedan tillträdet hållit ihop ett komplicerat regeringsunderlag, genomfört omfattande reformer och tagit Sverige in i Nato. Statsminister Ulf Kristersson har enligt mätningar övertag över Socialdemokraternas Magdalena Andersson i frågor som brottsbekämpning och ekonomisk tillväxt. Historiskt brukar dessutom sittande regeringar återhämta sig när valdagen närmar sig.

Ändå står regeringsunderlaget inför betydande utmaningar i opinionen. Frågan är vad som ligger bakom detta opinionsmässiga underläge trots regeringens förtjänster på flera områden.

Negativ polarisering avgörande

Undersökningen från Indikator Opinion, som genomfördes mellan den 4 och 24 maj 2025 bland 1 904 personer, ger en möjlig förklaring. När svenska väljare tillfrågades om vad som väger tyngst när de väljer parti – att rösta för ett parti de tycker bra om eller att rösta för att motverka ett parti de tycker mycket illa om – framkom ett tydligt mönster.

Nästan fyra av tio väljare uppger att motvilja mot andra partier väger lika tungt eller tyngre än sympatierna för det egna partiet. Bara omkring åtta procent uppger samtidigt att det inte finns något parti som de tycker mycket illa om. Detta innebär att starka politiska antipatier inte är undantaget i svensk politik, utan snarare ett normaltillstånd.

Det kanske mest intressanta fyndet återfinns bland de grupper som ofta avgör svenska val. Bland väljare som placerar sig i den ideologiska mitten är det nästan lika många som uppger att motvilja mot andra partier väger tungt i deras röstningskalkyl som att de i första hand röstar för ett parti de gillar. De väljare som traditionellt avgör svenska val påverkas alltså i hög grad av vilka partier de vill hålla borta från makten.

Sverigedemokraterna i fokus

Den centrala frågan blir därmed inte bara att många väljare bär på starka politiska antipatier, utan också vilket parti som är föremål för de starkaste känslorna. Här pekar resultaten tydligt i en riktning. Den negativa polariseringen kring Sverigedemokraterna ser än så länge ut att vara starkare än både väljarnas önskan om tydliga regeringsalternativ och de mekanismer som normalt brukar gynna sittande regeringar mot slutet av en mandatperiod.

Styrkan i antipatierna följer ett mönster som ligger Tidöpartierna i fatet. Bland väljare som varken står till vänster eller höger är det 15 procent som tycker mycket illa om Vänsterpartiet och 22 procent om Miljöpartiet. Samtidigt är det 41 procent som uppger att de tycker mycket illa om Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna har normaliserats inom delar av det politiska systemet och är i dag ett självklart regeringsunderlag för stora delar av högern. Men de starka antipatierna hos betydande väljargrupper kvarstår. Under mandatperioden har Indikator Opinion mätt detta vid tre tillfällen utan att se någon tydlig förändring över tid. Det antyder att normaliseringen främst har skett i Rosenbad, inte bland de marginalväljare som avgör val.

Regeringsbeskedet gav inte förväntad effekt

Tidpunkten för regeringens besked i regeringsfrågan blir särskilt intressant i detta sammanhang. I mars gjorde Tidöpartierna klart att Sverigedemokraterna ska ingå i en framtida regering om underlaget får förnyat förtroende. På pappret borde beskedet ha gynnat regeringsunderlaget.

I undersökningarna uppger omkring sex av tio väljare att de vill ha tydliga besked före valet om vilka partier som avser att regera tillsammans. Beskedet satte samtidigt press på oppositionen att lämna egna besked om regeringsfrågan. Det är dessutom vanligt att sittande regeringar brukar minska sina underlägen när valet närmar sig. Det fanns därför flera skäl att förvänta sig att regeringens opinionsmässiga underläge skulle börja krympa.

Men utvecklingen har inte blivit som väntat. Ekots återkommande väljarbarometer ger inget stöd för att regeringsunderlagets underläge har minskat sedan beskedet lämnades i mars. Om något pekar utvecklingen i motsatt riktning. Det bevisar visserligen inte att beskedet orsakat utvecklingen, men tidpunkten och opinionsrörelserna gör det svårt att bortse från möjligheten att frågan om Sverigedemokraternas maktinflytande har aktiverat starkare krafter än de som normalt brukar gynna sittande regeringar.

En dubbeleggad strategi

Resultaten visar att negativa känslor inte bara finns i svensk politik. För en betydande andel av väljarna utgör de också ett viktigt röstmotiv. I ett sådant politiskt landskap missgynnas den sida som gör den konfliktlinje mest synlig där antipatierna är som starkast.

Mot den här bakgrunden kan Tidöpartierna ha gjort något ovanligt. De kan ha gett väljarna exakt det besked som efterfrågades – tydlighet om regeringsalternativen och besked om vem som avser att regera med vem. Men samtidigt kan de ha gjort frågan som mobiliserar deras motståndare mest, Sverigedemokraternas makt och inflytande, till valets centrala konfliktlinje. Detta kan ha gjort det svårare att vinna över de väljare som står närmast blockgränsen.

I ett land där nästan alla väljare bär på en tydlig politisk antipati avgörs val inte bara av vilka partier människor vill ge makten, utan också av vilka de till varje pris vill hålla borta från den. Det politiska landskapet inför valet 2026 präglas således inte enbart av positiva argument för olika regeringsalternativ, utan i lika hög grad av starka antipatier mot vissa partier – främst Sverigedemokraterna. Detta kan visa sig bli avgörande för valets utgång.