Efter fyra år med Tidö – det här efterfrågar Kultursverige

Kulturorganisationerna går nu samfällt fram med kritik mot den kulturpolitik som förts under de senaste fyra åren. Inför en ny mandatperiod efterlyses en mer långsiktig och stabil syn på kulturens roll i samhället. Flera aktörer pekar på att kulturen fått klä skott för statsfinansiella åtstramningar, samtidigt som förväntningarna på sektorn har ökat.

Svenska biblioteksföreningens generalsekreterare Silvia Ernhagen konstaterar att regeringen i praktiken saknar en bibliotekspolitik. Det märks framför allt på folkbiblioteken, som fått kompensera för neddragningar inom andra delar av den statliga politiken. Hon nämner särskilt de minskade anslagen till studieförbunden, där biblioteken allt oftare går in och täcker upp för verksamhet som försvinner. Ernhagen efterfrågar ett nytt statligt utvecklingsmedel för folkbiblioteken, i linje med det tidigare ”Stärkta bibliotek” som fanns mellan 2018 och 2023.

Även inom filmområdet är missnöjet stort. Svenska filminstitutets vd Anna Croneman beskriver den gångna mandatperioden som präglad av inflation och stillastående anslag. Trots att kulturens betydelse för samhället lyfts fram, inte minst i beredskapssammanhang, har det inte gett avtryck i kulturbudgeten. För svensk film har perioden inneburit ett långt väntande på en ny filmpolitik som aldrig kom. Croneman vill se en offensiv politik där filmens roll i människors liv tas på allvar, med både breda och smala produktioner. Hon framhåller att svenska filmskapare måste få rimliga arbetsvillkor i paritet med sina nordiska kollegor, och att den filmkultur som finns på biografer runt om i landet inte får monteras ned.

Folkbildningen är en annan sektor som dragits med stora nedskärningar. Folkbildningsrådets generalsekreterare Anna-Karin Lindblom uppger att statsbidragen till studieförbunden minskat med 500 miljoner kronor under tre år. Flera folkhögskolor har tvingats skära ned eller lägga ner verksamhet, och studieförbund har sagt upp personal. Ofta är det verksamhet i mindre landsbygdskommuner som försvinner. Lindblom vill se generella höjningar av statsbidragen till både studieförbund och folkhögskolor, och menar att folkbildningen kan spela en viktigare roll inom exempelvis kompetensförsörjning, beredskap och civilt försvar.

Bygdegårdarnas riksförbund lyfter fram den geografiska spridningen av kulturstödet. Konst- och kulturansvarige Stefan Löfgren konstaterar att kulturens statliga finansiering minskat i relativa termer, även om det egna verksamhetsbidraget från Kulturrådet ökat något. Det har gjort det möjligt att utveckla Kulturbygdsturnén, som startade 2022. Löfgren vill att Kulturrådet i högre grad ska beakta geografisk spridning när statliga anslag fördelas. Han pekar också på behovet av stärkta stöd till allmänna samlingslokaler. Boverkets nuvarande bidrag på drygt 50 miljoner kronor bör utökas med ytterligare 50 miljoner, enligt förbundet, eftersom ideella fastighetsägare har stora utmaningar med underhåll och investeringar.

Från teaterområdet hörs liknande krav på större långsiktighet. Mimmi Anderson, skådespelare och dramatiker i teatergruppen Plan A, beskriver situationen som en djup kulturkris. Hon ser hur äldre generationer kulturarbetare kämpar för att behålla sina scener och lokaler utan att gå i konkurs. För de fria teatergrupperna handlar det om att överleva på lång sikt, men också om att få tillgång till lokaler. Anderson varnar för en gentrifiering av kulturlivet, där konstnärer gör områden attraktiva men sedan inte har råd att stanna kvar. Hon vill se ett starkare skydd och långsiktigt billiga lokaler för kulturverksamheter.

Kungliga Operans vd Fredrik Lindgren lyfter i stället fram de statliga kulturinstitutionernas ekonomiska villkor. Han konstaterar att Rysslands angreppskrig mot Ukraina minskat det politiska utrymmet för andra satsningar, men att beslutet att renovera och modernisera Operahuset i Stockholm ändå är glädjande. Han hoppas att verksamheten ska kunna flytta hem igen 2032. Lindgren vill dock se en bredare roll för kulturfrågorna i debatten och menar att den så kallade kostnadshyresmodellen slår hårt mot Operan och andra statliga kulturinstitutioner. Han efterfrågar också en avdragsrätt för kultursponsring, för att öka incitamenten för privat medfinansiering.

Svenska Arkivförbundets generalsekreterare Amanda Vesterlund pekar på ett annat grundproblem: arkiven nämns ofta som en del av kulturarvet, men behandlas inte som en fullvärdig kulturpolitisk infrastruktur. Hon menar att perioden präglats av ökade krav på kulturens samhällsnytta utan att institutionerna fått motsvarande resurser. Vesterlund vill se en sammanhållen arkivpolitik där även enskilda arkiv erkänns som en självklar del av det nationella kulturarvet. I dag omfattar arkivlagen bara myndigheternas arkiv, vilket innebär att andra arkiv hamnar utanför den kulturarvspolitiska synen. Det påverkar såväl legitimitet som resurser och långsiktiga bevarandeförutsättningar.

Sammantaget visar organisationernas svar på en bred oro över kulturens förutsättningar. Flera aktörer menar att kulturen inte längre kan behandlas som ett särintresse, utan måste ses som en samhällsbärande kraft. Samtidigt efterfrågas konkreta verktyg: höjda anslag, långsiktiga stöd och en politik som tar hela landets kulturliv på allvar.