Den svenska valrörelsen inför riksdagsvalet i september 2026 har ännu inte kommit igång på allvar. Men redan nu riktas skarp kritik mot hur medierna planerar att bevaka partiledarna. Bakom kritiken står veteranjournalisten Folke Rydén, som bevakat vartenda amerikanskt presidentval sedan Bill Clinton besegrade George H.W. Bush 1992.
I en debattartikel argumenterar Rydén för att Sverige skapat nästan motsatta problem jämfört med USA. I USA kan presidentkandidaterna i alltför hög grad välja vilka journalister och plattformar de vill möta. I Sverige anser varje större redaktion i stället att den måste genomföra sin egen partiledarutfrågning.
Siffrorna är talande för hur de stora mediehusen – public service-bolagen SVT och Sveriges Radio samt den kommersiella kanalen TV4 – satsar på partiledarutfrågningar. SVT genomför åtta individuella utfrågningar. TV4 gör åtta egna, där varje samtal kan pågå i upp till tre timmar. Sveriges Radio låter samma partiledare möta flera redaktioner och program: Ekot/P1 Morgon, P4 Extra och Morgonpasset i P3 har var sin serie, medan Klartext har ytterligare ett format. Därtill kommer tidningarnas intervjuer, poddar och satsningar – och så debatterna, som mediehusen arrangerar var för sig.
I USA ser bilden annorlunda ut. Under presidentvalet 2024 genomfördes endast två debatter mellan huvudkandidaterna. Donald Trump mötte Joe Biden i juni. Sedan Biden lämnat presidentvalet mötte Trump Kamala Harris i september. Harris deltog alltså i en enda presidentdebatt som Demokraternas kandidat, Trump i två.
Rydén understryker att den amerikanska modellen har tydliga brister. Under de drygt tre decennier han följt valrörelserna har kandidaterna fått allt större kontroll över sin medieexponering. Trump satt närmare tre timmar hos Joe Rogan och framträdde i en rad andra poddar. Harris intervjuades av 60 Minutes och Fox News, men också av Howard Stern, The View och podden ”Call Her Daddy”.
Politiker kan helt enkelt välja sympatiskt inställda intervjuare och undvika den granskning de helst vill slippa. Den svenska traditionen, där partiledaren accepterar redaktionens frågor och villkor, är därför värd att försvara, skriver Rydén.
Men han ser också allvarliga problem med den svenska modellen. När alla redaktioner gör var sin version av samma utfrågning uppstår en mångfald av program utan motsvarande mångfald i journalistiken. ”Vad tillför den åttonde längre intervjun med en partiledare som den tredje inte kunde göra?” frågar han sig.
Poängen förstärks av att partiledarna är väl förberedda. Samma frågor ställs gång på gång – och har redan hunnit bearbetas av kommunikationschefer, pressekreterare och politiska rådgivare. Svaren har prövats, invändningarna förutsetts och formuleringarna finslipats. Det som redaktionen ser som ännu en kritisk utfrågning kan från politikerns perspektiv vara ännu ett väl förberett kampanjframträdande. Fler intervjuer är inte automatiskt detsamma som mer politisk granskning.
Rydén pekar också på alternativkostnaden. Varje ambitiös utfrågning kräver research, faktakontroll, reportrar, producenter, redaktörer och programledare. Multiplicerat med åtta partiledare och ett stort antal redaktioner handlar det om betydande journalistiska resurser. De skulle i stället kunna användas till att kontrollera vallöften, granska ekonomiska kalkyler, följa pengarna och undersöka resultaten av redan genomförd politik.
I debattartikeln föreslår Rydén inte att partiledarutfrågningen ska avskaffas. Däremot vill han se fyra förändringar:
– Färre standardutfrågningar. Den som gör ytterligare en heltäckande intervju bör kunna förklara vad den tillför som väljarna inte redan fått veta.
– Tydligare skillnad mellan formaten. Poängen med många redaktioner borde vara att de bidrar med olika journalistik.
– Mer granskning, mindre upprepning. Resurser bör flyttas från ytterligare intervjuer till faktakontroll, ekonomisk granskning och uppföljning av tidigare vallöften.
– Färre men bättre debatter, med större utrymme för följdfrågor, fördjupning och faktakontroll.
Efter valet borde de stora mediehusen utvärdera den egna bevakningen, anser han. Hur många längre partiledarintervjuer och debatter genomfördes? Hur mycket skilde sig innehållet åt? Och hur mycket gav väljarna ny kunskap?
”Journalistikens kvalitet kan inte mätas i hur många timmar landets mest medietränade människor befinner sig framför en kamera eller mikrofon”, skriver Rydén. ”Den måste mätas i hur mycket väljarna efteråt vet som de inte visste tidigare.”
Hans slutsats är att Sverige varken bör efterlikna den amerikanska modellen, där politikerna i hög grad väljer bort den journalistik de inte vill möta, eller okritiskt försvara den svenska. Risken är annars att väljarna får ett stort antal program – men med betydligt mindre av den granskning som faktiskt ger ny kunskap.
