Kristina Lindquist: När invandrare röstar ”fel” blir demokratin plötsligt ett problem

Debatten om invandrares röstbeteende och demografins politiska konsekvenser har blivit allt hetare i Sverige. Flera debattörer har under de senaste veckorna varnat för att vänsterblocket mobiliserar väljare med utländsk bakgrund. Andra menar att beskrivningen bär tydliga drag av konspirationsteorier. Mitt i denna konflikt har skribenten Kristina Lindquist i en opinionstext i Dagens Nyheter gått till motangrepp.

Bakgrunden är en rad uppmärksammade uttalanden. Magnus Ranstorp, forskare vid Försvarshögskolan, har i Svenska Dagbladet skrivit att svenska muslimer mobiliiseras och att gruppen ger vänsterblockett omkring 80 procent i en aktuell mätning. I tidskriften Fokus har Henrik Sjögren analyserat varför Socialdemokraterna har så starkt stöd bland muslimska väljare. Alice Teodorescu Måwe har på X varnat för att den demografiska förändringen i grunden kommer att rita om den politiska kartan. Även SvD-kolumnisten Danie Schatz och skribenten Ivar Arpi har pekat på påstådda samband mellan migrationspolitik, utsatta områden och vänsterpartiernas väljarstöd.

Lindquist menar att dessa inlägg tillsammans bygger en föreställning om att vänsterblocket har fört en generös migrationspolitik för att importera en lojal väljarbas. Logiken blir att invandrare inte röstar utifrån egna intressen eller övertygelser, utan att de utgör en passiv massa som partierna kan styra. Hon citerar ETC:s Somar Al Naher, som i en kolumn kallat detta en högerextrem konspirationsteori om fienden från utsidan som styrs av fienden på insidan.

Lindquist vänder också på argumentet att partier skulle kunna producera sina egna väljare. Hon påminner om att Tidöregeringen har gjort det enklare för svenskar utomlands att rösta, en grupp där Moderaterna är kraftigt överrepresenterade. Hon lyfter även att det går en tydlig politisk skiljelinje mellan hyresgäster och bostadsägare, och att allmännyttan säljs ut i en takt som borde väcka frågor om väljarbas även där. Men den typen av demografiska samband diskuteras sällan i lika oroande ordalag, konstaterar hon.

Som exempel använder Lindquist Malmö, en stad där klasskillnader och segregation länge satt tydliga spår i valresultaten. Villastäderna vid havet är mörkblå medan Rosengård röstar rött. Ändå skrivs inga bekymrade analyser om att vänsterblocket ofta får över 80 procent vid Möllevångstorget, där väljarna i hög utsträckning är vita och urbana. Vita hipsters betraktas sällan som ett hot mot demokratin, skriver Lindquist. Hennes poäng är att debatten om invandrares röstbeteende inte egentligen handlar om hur de röstar, utan om att de finns här, deltar i demokratin och kräver rättigheter.

Valforskning har länge visat att socioekonomiska faktorer har stor betydelse för hur människor röstar. Låginkomsttagare, hyresgäster och personer med utländsk bakgrund röstar i högre utsträckning på vänsterpartier, medan höginkomsttagare och bostadsägare oftare väljer borgerliga partier. Att partier intresserar sig för olika väljargrupper är därför knappast nytt. Det som däremot sticker ut i den aktuella debatten är sättet att beskriva vissa väljare som ett problem för demokratin, snarare än som medborgare med egna politiska preferenser.

Med bara några månader kvar till valet 2026 lär frågan om demografi och väljarbeteende fortsätta engagera. Lindquists text är ett inlägg i en bredare diskussion om vem som anses ha rätt att påverka Sveriges politiska riktning. Den handlar i grunden om synen på demokrati, delaktighet och vilka grupper som räknas som legitima väljare. Kritiken mot debatten är skarp, men den belyser samtidigt en spänning som sannolikt blir allt mer central i det politiska samtalet framöver.