Riksdagsvalet är över, men Sverige har ännu ingen ny regering. Efter den slutliga rösträkningen står det klart att de rödgröna partierna har en knapp majoritet i riksdagen: 176 mandat mot 173 för Tidöpartierna, alltså Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Skillnaden är så liten att regeringsbildningen nu hänger på partier som har svårt att samarbeta.
Valdagen den 13 september gav ett mycket jämnt resultat. När rösterna räknats färdigt den 17 september visade det sig att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet tillsammans får 176 mandat, medan Tidöpartierna får 173. Därmed finns inget block som kan göra anspråk på en tydlig valseger. Ulf Kristersson lämnade formellt in sin avskedsansökan till talmannen Andreas Norlén direkt efter att valresultatet fastställts. På fredagen den 18 september höll talmannen inledande talmansrundor och gav Magdalena Andersson, som ledare för det största partiet, uppdraget att försöka bilda regering.
Regeringsbildningen kompliceras av flera hårda låsningar. Centerpartiet har länge varit tydligt med att man varken vill samarbeta med Vänsterpartiet eller sitta i en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänsterpartiet kräver å sin sida ett ja till regeringsdeltagande innan man är berett att förhandla om sakfrågor. Om ingen av parterna backar blir det svårt att få ihop en rödgrön majoritetsregering. Tidöpartierna har samtidigt meddelat att de kommer att rösta emot en socialdemokratisk statsminister. Magdalena Andersson har sagt att hon vill förhandla med samtliga partier.
Tidöpartierna har under den gångna mandatperioden styrt tillsammans i en ovanlig konstellation. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har suttit i regeringen, medan Sverigedemokraterna har ingått i samarbetet utan att ta plats i regeringen. Det har gett SD ett stort inflytande över politiken, men också skapat spänningar inom blocket. Om makten nu ska växla över till den rödgröna sidan krävs att S, MP, C och V hittar en modell som alla kan acceptera – något som i praktiken innebär att någon måste ge sig.
Bakgrunden till det jämna läget finns i den fragmentering som präglat svensk politik under flera mandatperioder. De traditionella blocken har luckrats upp, och partierna har tvingats söka nya samarbeten. Efter valet 2018 dröjde det över fyra månader innan Stefan Löfven kunde bilda regering. Det finns risk att den här gången blir liknande, eftersom partierna inte bara är oense om sakfrågor utan också om vilka som över huvud taget ska ingå i en regering.
Nästa etapp inleds den 28 september, då den nyvalda riksdagen samlas för upprop och val av talman. Då ska Magdalena Andersson rapportera resultatet av sina regeringsförsök till den nya talmannen. Riksmötet öppnas dagen därpå, den 29 september.
Senast den 12 oktober ska den första statsministeromröstningen hållas. Talmannen lägger då fram ett förslag på en statsminister som kan tolereras av riksdagen. Förslaget bordläggs två gånger i kammaren. Eftersom riksdagen har 349 ledamöter blir kandidaten godkänd om färre än 175 ledamöter röstar nej. Det innebär att en statsminister inte behöver ha en majoritet bakom sig, bara att det inte finns en majoritet emot.
Den ordningen, som brukar kallas negativ parlamentarism, är en viktig förklaring till att Sverige ofta har minoritetsregeringar. Men i ett parlament där blocken är nästan jämnstora kan även en enskild ledamots ställningstagande få avgörande betydelse. Det gör att osäkerheten inför den 12 oktober är stor.
Om Magdalena Andersson godkänns som statsminister lämnar hon en regeringsförklaring med den politik som ska föras och presenterar sina ministrar. Därefter hålls en skifteskonselj under kungens ordförandeskap, och den nya regeringen tillträder formellt. Misslyckas hon har talmannen ytterligare tre försök att hitta en lösning. Uppdraget kan då gå vidare till Ulf Kristersson eller någon annan partiledare.
Om talmannen fyra gånger i rad lägger fram förslag som inte godkänns av riksdagen ska ett extra val utlysas. Det ska då genomföras inom tre månader från det fjärde avslaget.
För svensk politik innebär detta en period av betydande osäkerhet. Regeringsfrågan väntas bli den dominerande frågan under de närmaste veckorna. Det enda som är säkert är att förhandlingarna kommer att kräva både tid och politisk vilja.
