Johanna Frändén: Är det dags att skrota de politiska partierna?

Det politiska spelet efter valet har inte upphört i Sverige. De senaste årens jämna riksdagsval har gjort att partierna fortsätter att formulera nya tolkningar av valresultatet även när rösterna är räknade. Högerblocket talar om en ”icke-socialistisk majoritet”, Centerpartiet om ett starkt mandat för en mittenregering och Socialdemokraterna om att ”Tidö har fallit”. Moderaternas Per Schlingmann hävdade på valnatten att ytterkantspartierna sammantaget minskar – en slutsats som lär ha mottagits med viss skepsis av Vänsterpartiet, som gått fram med 1,5 procentenheter sedan förra valet.

I det politiska klimatet har en fransk filosofs pamflett från 1943 fått förnyad aktualitet. Simone Weils essä ”Om de politiska partiernas allmänna avskaffande” har getts ut på svenska av bokförlaget H:ström. Weil var verksam i Frankrike, stred för anarkisterna i spanska inbördeskriget och skrev texten i exil i skuggan av nazisternas skräckvälde. Hennes analys av partiväsendet var radikal. Hon menade att det kollektiva tänkandet är oförmöget att höja sig över sakförhållandena och kallade det för ett djuriskt tänkande.

Weil såg partierna som organisationer som öppet är inrättade för att döda ”sinnet för sanning och rättvisa”. Propagandans syfte, skrev hon, är att övertyga, inte att upplysa. Den som går med i ett parti accepterar ståndpunkter hon inte känner till och gör dem till sina utan att granska dem. Den underkastelsen kallade Weil för totalitarism. Hon kunde inte se någon som helst nackdel med att avskaffa partierna, även om hon inte erbjöd något tydligt svar på vad som skulle ersätta dem.

Frågorna är inte bara filosofiska. De har direkt bäring på den svenska regeringsbildningen. Efter valet 2018/2019 blev regeringsförhandlingarna en utdragen process som få vill uppleva igen. Då vägrade flera partiföreträdare att förhålla sig till det som alla andra kunde se: de olika partiernas ultimatum var oförenliga. Någon måste kompromissa. Väljarna kunde bara se på när partierna stod fast vid sina positioner. Nu finns en påtaglig risk att samma mönster upprepas.

I en kulturkrönika i Dagens Nyheter skriver Johanna M. Frändén om just detta. Hon beskriver hur valtrötta väljare kan börja känna sig både intellektuellt och moraliskt överlägsna de folkvalda. Folkvalda framstår allt oftare som bortskämda barn som skriker nej, medan väljarna himlar med ögonen och stänger av tv:n. Frändén konstaterar att det är lätt att känna sig gaslightad av partister under veckor som denna. Partierna fortsätter att slå sina budskap i huvudet på varandra, och väljarna blir kvar med känslan av att ingen säger sanningen.

Hon har också ett råd till de partier som snart kan tvingas kompromissa. Sannolikt är det Centerpartiet som måste ge upp en av sina käpphästar. Då gäller det att tala om att det smärtar, be om väljarnas förståelse och förklara varför man väljer det minst dåliga alternativet. Ett sådant besked kan mildra svekdebatten. Det gör inte svaret populärt, men det visar att någon äntligen tar ansvar.

Simone Weils text är skriven i en helt annan tid, men den väcker en fråga som är lika aktuell i dag: vad händer med demokratin när partiernas eget intresse går före upplysningen? I Sverige har väljarna under flera mandatperioder fått leva med ovanligt jämna val och block som stått långt ifrån varandra. Det har skapat ett politiskt landskap där tolkningen av valresultatet blir en förlängning av valrörelsen. Risken är att förtroendet för den representativa demokratin nöts ned ytterligare.

De kommande veckorna lär väljarnas tålamod sättas på prov igen. Frågan är om partierna har lärt sig något av 2018 års utdragna regeringsbildning. Då handlade det inte bara om tid. Det handlade om att en rad partiföreträdare vägrade acceptera en verklighet som alla andra kunde se. Ingen ville ta första steget. Till slut tvingades verkligheten fram, men priset var ett minskat förtroende för politiken.

Weils uppmaning att tänka själv och granska maktens språk har sällan varit mer relevant. Hennes fråga om vad partierna gör med människors omdöme är inte löst. Den har i stället blivit en del av vardagen i en tid när politiska budskap upprepas tills de inte längre ifrågasätts. För svenska väljare som väntar på en regering återstår bara att hoppas att de inblandade den här gången väljer att lösa upp knutar i stället för att rapa upp nya röda linjer.