Ledare: Nätläkare tar hand om oroliga människors jobbiga förkylningar – vad är problemet?

Den svenska sjukvårdsdebatten har de senaste åren präglats av en växande oro kring nätläkarbolagens roll i det offentligt finansierade vårdsystemet. Frågan handlar i grunden om hur vi fördelar våra gemensamma resurser och vilka principer som ska styra vården.

När digitala vårdtjänster först introducerades på den svenska marknaden sågs de som ett välkommet komplement till den traditionella vården. De skulle göra vården mer tillgänglig, minska köer och effektivisera vårdprocessen. Men utvecklingen har tagit en problematisk vändning som väcker frågor om huruvida den digitala vården verkligen lever upp till hälso- och sjukvårdslagens grundläggande princip om vård efter behov.

Data från flera regioner visar att nätläkarbesöken ofta gäller enklare åkommor som egentligen skulle kunna hanteras genom egenvård eller via 1177:s rådgivningstjänst. Samtidigt har kritiker pekat på att nätläkarbolagen främst etablerar sig i områden med god socioekonomisk status, trots att vårdbehovet ofta är störst i socioekonomiskt utsatta områden.

Regionerna, som ansvarar för finansieringen av vården, har uttryckt oro över kostnadsutvecklingen. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har rapporterat att kostnaden för digitala vårdbesök har ökat markant de senaste åren utan att det nödvändigtvis lett till minskad belastning på den fysiska primärvården.

– Vård ska ges efter behov, inte efterfrågan. Det är en grundprincip i det svenska välfärdssystemet som vi måste värna om, säger Anna Starbrink, hälso- och sjukvårdsregionråd i Region Stockholm, i en kommentar till situationen.

Problematiken förstärks av att ersättningssystemet för digitala vårdtjänster har skapat incitament som inte alltid gynnar patienternas medicinska behov. När vården ersätts per besök snarare än efter resultat eller vårdtyngd uppstår en risk att aktörer optimerar för volym snarare än vårdkvalitet.

Företrädare för nätläkarbolagen menar å sin sida att de bidrar till ökad tillgänglighet och avlastar den traditionella vården. Kry, som är en av de största aktörerna på marknaden, har i flera sammanhang framhållit att deras tjänster når patienter som annars skulle ha svårt att få tillgång till vård, särskilt i glesbygdsområden.

– Vi ser att vi fyller ett verkligt behov hos många patienter som tidigare haft svårt att få kontakt med vården. Våra undersökningar visar att många patienter annars skulle ha sökt sig till akutmottagningar eller vårdcentraler för tillstånd som kan hanteras digitalt, säger Johannes Schildt, vd för Kry, i ett uttalande.

Men kritiker menar att den nuvarande utvecklingen riskerar att urholka principen om jämlik vård. Läkarförbundet har i flera rapporter lyft fram att den digitala vården måste integreras bättre med den fysiska för att säkerställa en sammanhållen vårdkedja och undvika fragmentering.

Socialstyrelsen publicerade förra året riktlinjer för digital vård där man betonar vikten av att digitala vårdtjänster ska utgå från samma medicinska principer och prioriteringar som annan vård. Myndigheten understryker att tekniken ska vara ett verktyg för att förbättra vården, inte ett sätt att kringgå grundläggande vårdprinciper.

Det pågår nu diskussioner på nationell nivå om hur ersättningsmodellerna för digital vård kan utformas för att bättre återspegla patienternas faktiska vårdbehov. Flera regioner har redan börjat justera sina avtal med digitala vårdgivare för att säkerställa att resurserna används där de gör mest nytta.

För patienter är budskapet tydligt: skattefinansierad vård – oavsett om den ges digitalt eller fysiskt – ska alltid fördelas efter medicinska behov. Det är ett fundament i den svenska sjukvårdsmodellen som inte får kompromissas bort i digitaliseringens tidevarv.

I en tid när vårdens resurser är begränsade och behoven ökar blir frågan om prioriteringar allt viktigare. Nätläkarbolagen har en plats i framtidens vård, men de måste acceptera att samma prioriteringsprinciper gäller för dem som för all annan skattefinansierad vård. Det handlar i slutändan om att säkerställa att alla patienter får den vård de behöver – inte bara den vård de efterfrågar.