Maja Alskog Bredberg: Politikernas valfläsk om billig mat är förödande för svenskt lantbruk

Den svenska vallöftesdebatten har under valrörelsen till stor del handlat om ekonomin, tryggheten och välfärden. Men ett politikområde har lyst med sin frånvaro: lantbruket. Frågan om hur Sveriges åkrar ska brukas, och till vilket pris, har hamnat i skuggan. Frågan är om den medvetet har ignorerats.

Det korta svaret på vad politikerna vill med det svenska jordbruket är att producera billigare mat. Genom mer teknik, ökad innovation och stärkt konkurrenskraft ska matpriserna pressas. Detta är ingen ny vision, utan ett arv från efterkrigstiden. Synen på åkern som en fabrik, där produktionen ska maximeras med rätt knapptryckningar, har varit den dominerande principen.

Utvecklingen har varit ett politiskt projekt. Med statliga medel har man drivit på en strukturrationalisering där små gårdar slagits ut och specialisering ökat. Jakten på stordriftsfördelar kräver ständiga investeringar i ny teknik. Det svenska lantbrukets totala skuldsättning uppgår idag till 392 miljarder kronor, en summa som är mer än fyra gånger branschens produktionsvärde. Till detta kommer ett stort behov av fossil energi i form av drivmedel och konstgödsel.

Priset för den billiga maten är högt. Färre grödor, fler maskiner och färre bönder är resultatet. Samtidigt pekar kurvan för förlusten av biologisk mångfald stadigt uppåt. Detta är dock också historien om hur Sverige tog sig från armod till välfärd. Genom att frigöra mänsklig kapacitet från jordbruket kunde landet industrialiseras. I dag befinner sig de flesta i ett tjänstesamhälle där kunskapen om matens ursprung är begränsad. För konsumenten är priset den viktigaste faktorn.

De politiska partierna är i många frågor överens. Alla vill öka den svenska livsmedelsproduktionen, stärka beredskapen och förbättra lönsamheten. Samtidigt ska maten bli billigare. Det råder en brist på insikt om att dessa mål kan vara oförenliga. I takt med att matpriserna sjunkit har gårdarnas lönsamhet minskat. I storstäderna är den pågående nedmonteringen av landsbygden osynlig. I stället romantiseras bondelivet, något som även politiker utnyttjar genom att klä sig i rutiga skjortor och jaktvästar.

Verkligheten är en annan. Sverige förlorar i genomsnitt två jordbruk om dagen. 40 procent av lantbrukarna är nära pensionsåldern, och arbetet är bland de mest olycksdrabbade. Många tvingas ta extrajobb för att få ekonomin att gå ihop. 8 av 10 spannmålsodlare uppger att de har dålig lönsamhet. Bönderna köper insatsvaror till volatila priser och säljer sina fåtaliga grödor till grossistpriser. Livsmedelskedjorna pressar priserna, och lantbrukarnas andel av matkronan minskar.

De statliga stöden, som främst går till de största gårdarna, löser inte problemen. Regeringen har nyligen avsatt 1,6 miljarder kronor i krisstöd, men det täcker inte de skenande kostnaderna. Konsumenterna upplever maten som dyr, trots att den historiskt sett aldrig varit billigare. Utöver priset i butiken betalar vi för maten via skattsedeln och för de externa kostnader som produktionen medför, såsom utsläpp och föroreningar av grundvattnet med PFAS-pesticider.

I Europa börjar vattenreningsbolag protestera mot spridningen av växtskyddsmedel. Medan vissa partier vill förbjuda dem, förespråkar andra avreglering för att stärka konkurrenskraften. Den eviga jakten på lägre priser riskerar att bli ett bottenrace, där produktionsförhållanden och kvalitet får stå tillbaka.

Den centrala frågan är vad som menas med en robust livsmedelsproduktion. Hur står sig det svenska lantbruket mot extremtorka, stängda handelsvägar eller en kall vinter? Definitionen av robusthet är oklar, särskilt för ett lantbruk som inte själv styr sina priser och ibland tvingas sälja under produktionskostnad. Kanske har gränsen för hur mycket risk jordbruket kan bära redan passerats. I stället för kraftfulla visioner bjuder politiken på vallöften till extrapris.