Så blev han den svenska fascismens främste ideolog

En ny biografi över Per Engdahl, den svenska fascismens främste ideolog, har kommit ut på Weyler förlag. Boken Fascisten. Per Engdahl och den nysvenska rörelsen är skriven av Anders Sundelin, som på senare år gjort just biografin till sin genre. Verket, som omfattar 288 sidor, bygger på omfattande arkivstudier och tecknar ett inträngande porträtt av en man som aldrig nådde politisk makt – men som utvecklade en ideologisk tradition som överlevde honom.

Per Engdahl föddes 1909 i en burgen officersfamilj i Jönköping. I de tidiga tonåren förlorade han större delen av synen, men var trots detta en mönsterelev och studerade senare statsvetenskap. Han drogs tidigt in i den ultranationalistiska miljön, fascinerades av Mussolinis Italien och grundade under 1930-talet Nysvenska rörelsen (NSR). Den blev en av de mest långlivade grupperingarna i ett Sverige där det under mellankrigstiden fanns en rad små fascistiska och nazistiska organisationer – även om de aldrig fick något brett folkligt genomslag.

Engdahl var beläst, polemisk och uttalat antidemokratisk. Han målade ut judarna som parasiter och den nordiska rasen som ”vårt dyrbaraste arv”. Nazismens framväxt i Tyskland hyllade han som ”ett ofrånkomligt framsteg i europeisk samhällsutveckling”. Efter andra världskriget hjälpte han SS-män att fly och arbetade för att knyta samman fascister och nazister över nationsgränserna. Han avled 1994.

Sundelin har djupdykt i arkiven. Han har gått igenom alltifrån Säpoakter, tal, brev och avhandlingar till Engdahls egna böcker, och han har också intervjuat bland andra Engdahls yngste son Sten-Olof. Resultatet är en biografi som förankrar huvudpersonen i mellankrigstidens politiska, religiösa och kulturella stämningar. På så sätt förstår läsaren inte bara vem Engdahl var, utan hur han blev den han blev. Sundelin beskriver honom som ”blind, tunn som en tändsticka” – en kostymklädd revolutionär med hållning som ett kronvrak.

Ett av bokens mest uppmärksammade partier rör Ingvar Kamprad. Sundelin sammanfattar lakoniskt den långvariga vänskapen mellan IKEA-grundaren och Engdahl, liksom Kamprads fascistiska sympatier. Enligt boken skulle Kamprad komma att möblera Nysvenska rörelsens högkvarter på Västergatan 14 i Malmö – innan han möblerade det svenska folkhemmet. Episoden har väckt särskild uppmärksamhet eftersom den belyser en mindre känd sida av en av Sveriges mest kända företagare. Uppgifterna om Kamprads högerextrema engagemang är kända sedan tidigare, men den konkreta kopplingen till NSR ger en bild av hur fascismen kunde attrahera även framstående företagare i 1930-talets Sverige.

Boken har dock mött invändningar. Kritiker har pekat på en påtaglig svaghet: trots att baksidestexten hävdar att Engdahl formade den moderna högerextrema rörelsen, berör verket knappt hur hans idéer levde vidare efter hans död. Sverigedemokraterna nämns inte alls, trots att boken gavs ut i samband med en valrörelse. Först på sista sidan dyker Bevara Sverige Svenskt (BSS) upp – den organisation som tog intryck av NSR och som i sin tur blev en viktig länk i Sverigedemokraternas framväxt. Sedan är boken slut.

Invändningen väger tungt också därför att Engdahl tidigt satte ord på idén om invandringen som ett hot mot den västerländska kulturen. När tidsandan krävde det rörde sig den anpassliga propagandisten bort från begreppet ras och började i stället tala om kultur som det som skiljer människor åt. Det var en formulering som efter hans död skulle omfamnas av många.

Intresset för högerextremismens historia har vuxit i takt med att Sverigedemokraterna gått från en marginaliserad rörelse till ett av riksdagens största partier. I det ljuset fyller Fascisten en viktig funktion: den kartlägger en av de centrala gestalterna i den svenska fascismens historia. Samtidigt lämnar den frågan om arvet efter Engdahl till stor del öppen. Boken bidrar därmed till förståelsen av den svenska högerextremismens rötter – men den som vill veta hur Engdahls idéer fördes vidare in i vår tid får leta på annat håll.