Tomas Ramberg: Vad blir det av Åkessons parti om Tidö förlorar?

Det högerkonservativa blocket i svensk politik är av allt att döma på väg att falla sönder. För de andra Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – finns ingen anledning att hålla liv i samarbetet om regeringsmakten förloras. I opposition vill inget av de borgerliga partierna knyta sitt öde till Sverigedemokraterna under de närmaste åren.

För Jimmie Åkesson innebär det att han är tillbaka på ruta ett. Det är ett decennium sedan han pekade ut en högerkonservativ koalition med M och KD som Sverigedemokraternas väg till regeringsmakten. Den planen har han fullföljt med stor framgång, men nu ser den ut att spricka på mållinjen.

Tidöavtalet, som slöts efter riksdagsvalet 2022, har gett SD ett informellt men reellt inflytande över regeringspolitiken. Upplägget gjorde Ulf Kristersson till statsminister med SD:s stöd utan att partiet satt i regeringen. För Åkesson har det varit ett sätt att göra SD oumbärligt i en borgerlig maktsfär. Frågan är vad som händer med den strategin om Kristersson och Moderaterna gör ett svagt val.

En svag valförlust för M skulle tvinga partiet att ompröva de senaste årens vägval. Moderaterna skulle behöva renovera sig som självständig kraft, och ett sådant projekt kräver avstånd till Sverigedemokraterna. För SD skulle det stänga den viktigaste dörren till regeringsmakten som partiet har arbetat för att öppna.

Det finns fler illavarslande tecken för Åkesson. I EU-parlamentsvalet 2024 backade SD för första gången i ett riksomfattande val. Tillbakagången var inte stor, men den bröt en lång rad av framgångar. En förlust i riksdagsvalet 2026 skulle väga betydligt tyngre och riskera att utlösa en giftig intern debatt. Skulle SD dessutom bli mindre än Moderaterna hamnar partiet i en besvärlig kris med omedelbara konsekvenser för ledarskapet.

Opinionsmätningarna ger ännu inget tydligt besked om att SD tappar kraftigt. Men opposition är en osäker position för ett parti som vant sig vid att vara politikens motor. När frågor som flyktingmotstånd och brottsbekämpning inte längre dominerar väljarnas dagordning riskerar SD att råka i inre strid om den framtida kursen. Den ena linjen är att röra sig mot mitten som ett välfärdsnationalistiskt parti för att utmana Socialdemokraterna. Den andra är att radikaliseras ytterligare. Båda vägarna innebär påtagliga risker.

Samtidigt växer frågan om ledarskapet. Jimmie Åkesson är inte bara Sveriges mest långlivade och framgångsrika partiledare. Personan ”Jimmie” är en central del av partiets politiska kommunikation. De namn som nämns som tänkbara efterträdare är ännu inte i närheten av att fylla hans kängor. Efter mer än 20 år som partiledare är det svårt att ladda om. Den som tar över ansvaret nu måste dessutom vara beredd att leda partiet i ytterligare fyra år om nästa val skulle ge regeringsmakt. Rimligen funderar Åkesson på hur han vill spendera de närmaste åtta åren.

Osäkerheten kring Tidösamarbetet påverkar hela det politiska landskapet. Kristdemokraterna och Liberalerna har haft olika mycket att vinna på samarbetet. KD har profilerat sig i välfärds- och familjepolitik, medan Liberalerna kämpat för att hävda sin roll i ett block där SD har varit den dominerande kraften. Om samarbetet bryts upp tvingas båda partierna att söka nya allianser och positioner.

Även på den borgerliga mittensidan märks en omprövning. Centerledaren Muharrem Demirok har sagt att partiet vill bilda regering med Socialdemokraterna och Kristdemokraterna. Utspelet visar hur de gamla blockgränserna är i rörelse. För SD innebär det att det kan växa fram ett regeringsalternativ som formas över blockgränserna med syftet att hålla partiet utanför inflytande.

Vad som återstår är en situation där alla Tidöpartier har starka incitament att gå skilda vägar om regeringsmakten förloras. För Jimmie Åkesson handlar det inte bara om att försvara ett politiskt projekt, utan också om att försvara den position han byggt upp under två decennier. Frågan är om han hinner, eller vill, bygga om strategin en gång till.