Matilda Källén: Att Simona Mohamsson kommer ut som indietjej räcker inte

Way out west i Göteborg har sedan starten 2007 vuxit till en av Nordeuropas största festivaler. Det som en gång var en renodlad musikfestival i Slottskogen har blivit en bred kulturplattform med filmer, samtal, mat och ett stort antal varumärkesaktiviteter. Årets upplaga ger en tydlig bild av hur en modern festival fungerar i dag: musik, underhållning och kommers ryms inom samma område, ibland sida vid sida.

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson sade i Wow talks att det känns som att kliva in i en bubbla när man kommer till festivalen. Men den beskrivningen stämmer illa med intrycket på plats. Redan i entréområdet möts besökarna av långa köer och sponsrade ytor. Musiken är fortfarande den stora dragkraften, men den är inte längre ensam om att definiera festivalen.

Politiken har på senare år fått en allt mer framträdande roll i festivalprogrammet. I år intervjuades Mohamsson och Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar av Messiah Hallberg, komiker och programledare känd från public service-bolaget SVT. Samtalet ägde rum på Wow talks-scenen under lördagsmorgonen och drog en fullsatt publik. Trots det stora intresset blev det politiska innehållet tunt. Samtalet kretsade mest kring personliga musikval och underhållning, inte kring sakfrågor.

Musikvalen gav ändå en inblick i hur partiledarna ville framstå. Mohamsson valde det svenska 90-talsbandet The Cardigans, den amerikanska R&B-artisten Frank Ocean och den sydkoreanska DJ:n och producenten Peggy Gou. Det gav henne tydligt gensvar från publiken. Dadgostar, som dominerade applåderna under stora delar av samtalet, valde i stället Zara Larsson, Bad Bunny och årets VM-låt. Valen väckte frågor om hur stor del av musiken som partiledarna egentligen styr själva.

Att partiledare syns på festivaler är ingen nyhet. Under 2000-talet fanns partitält på flera svenska festivaler, där unga väljare lockades med pins och gratis pizza. Den typen av uppsökande verksamhet har minskat, men intresset från partierna finns kvar. Way out west samlar tiotusentals besökare, många av dem unga, och är därför en naturlig plats för partier som vill nå nya väljare. I ett valår borde en sådan kanal vara värdefull, men årets samtal visade att potentialen inte togs till vara fullt ut.

Festivalen har samtidigt blivit en allt viktigare marknadsplats. Varumärkessamarbeten är en central del av ekonomin för stora arrangemang i Sverige. Sedan pandemin har branschen stått inför högre produktionskostnader och förändrade publikvanor, vilket gjort att kommersiella partners blivit viktigare för att få ekonomin att gå ihop. Det märks också hos Way out west, där antalet aktiveringsytor och varumärkesaktiviteter ökat. Nackdelen är att köerna blir längre och upplevelsen mer splittrad.

Årets festival har också fått kritik för att schemat innehåller flera krockar mellan stora akter. Trots det fortsätter arrangörerna att attrahera en bred publik. Samtalsscenen är fortfarande en undanskymd del av programmet, med få programpunkter per dag. Men när partiledare dyker upp är publiken där. Det tyder på att intresset för politik på festivalen är större än vad programmet ger utrymme för.

Way out west har utvecklats från ett musikarrangemang till en mötesplats där politik, kultur och näringsliv samsas. Frågan inför kommande festivaler är om samtalsformatet ska få växa i takt med den roll festivalen har fått. Med ett valår och en ung publik på plats finns förutsättningarna för ett djupare samtal. Det kräver i så fall att arrangörerna tar politiken på större allvar än i år.