Max Hjelm: Mohamssons valspurt är dramatisk – men Liberalerna är ett nytt parti

Liberalerna lyckades ta sig över riksdagens fyraprocentspärr, men vägen in har samtidigt lett partiet långt från dess historiska hemvist. Under valrörelsens slutskede fick Liberalerna hjälp av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, som agerade valarbetare för L. Med så kallade stödkorvar och budskapet att partiet behövdes för en fortsatt Tidöregering samlade partiledaren Simona Mohamsson tillräckligt många röster. Strategin har beskrivits som unik: att gå till val på att infria andra partiers politik.

Liberalerna har sedan 2022 ingått i det samarbete som bygger på Tidöavtalet, tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Avtalet har gett SD ett direkt inflytande över regeringspolitiken, samtidigt som L fått balansera mellan samarbetstvång och egen profil. Under valrörelsen valde partiledningen att knyta sig tätare till SD. Mohamsson har presenterat sig som garanten för SD-ministrar och talat om en värderingsmässig gemenskap i migrationspolitiken.

Det är en anmärkningsvärd utveckling för ett parti som under lång tid såg sig som socialliberalt och skiljde sig från SD genom en mer liberal migrationspolitik. Under namnet Folkpartiet var L under stora delar av 1900-talet ett av Sveriges viktigaste mittenpartier, med företrädare som Bertil Ohlin och senare Bengt Westerberg. På senare år har partiet dock haft allt svårare att hävda sig i opinionen. Flera undersökningar har placerat L nära eller under fyraprocentspärren, och i valrörelsen framstod SD-stödet som en möjlig livlina.

Kritiken mot utvecklingen har varit omfattande. I juli sade SD:s migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling att Sverige har för få etniska svenskar. I stället för att ta avstånd från uttalandet förklarade Mohamsson att den som vill ha SD-politik kan rösta på Liberalerna. Kort därefter avslöjade stiftelsen Expo ännu en person med Rysslandssympatier inom L. Partiets svar var detsamma: Vi är garanten för SD-ministrar.

I slutdebatterna gick Jimmie Åkesson ännu längre. Han ifrågasatte legitimiteten i att muslimer röstar i Sverige och antydde att invandrarbarn inte hör hemma i klassrummen. Något tydligt avståndstagande från Liberalerna märktes inte. På DN:s ledarsida menar man att det vore för enkelt att avfärda detta som ett desperat politiskt spel. Partiet har förändrats mycket snabbt.

Flera tidigare medlemmar och högt uppsatta företrädare har lämnat Liberalerna i protest mot högerkantringen. Enligt DN:s ledarsida tycks partiledningen snarast vara nöjd med att de försvinner. Samtidigt har den liberala vakthunden börjat skälla i en ny riktning: mot liberaler som inte accepterar den nationalistiska svängningen, den skärpta migrationspolitiken och utvisningslinjen.

Den interna striden om vad liberalism innebär har blivit alltmer synlig. I början av september skrev Simona Mohamsson på DN Debatt att tidigare partiledaren Bengt Westerberg och tidigare Centerledaren Annie Lööf är ”röda på insidan”. Några dagar senare uttryckte klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari en liknande hållning i en intervju med Youtubekanalen Studio 3. Hon sade att varken Westerberg eller Centerpartiet är liberala – bara rödgröna.

Förra mandatperioden inleddes med att Liberalerna gick emot stora delar av den politik som partimedlemmarna röstat fram. Nu har partiet enligt DN:s ledarsida valts in för att ge Sverigedemokraterna mer makt att genomföra sin vision. De liberaler som än i dag resonerar som Mohamsson gjorde för bara några år sedan anses inte längre tillhöra den liberala kretsen.

Enligt DN:s ledarsida är förändringen en logisk konsekvens av den väg partiet valt. När L gång på gång har anpassat sig till SD:s berättelse om migration och integration har utrymmet för en egen politik minskat. Slutresultatet är ett parti som visserligen sitter kvar i riksdagen, men som har förlorat sin liberala identitet. Det parti som tidigare hette Folkpartiet, och som under decennier var en av den svenska liberalismens främsta aktörer, finns inte längre kvar.