En solig dag i somras lämnade en journalist familjen hemma och begav sig iväg på en personlig pilgrimsfärd till Fårö. Målet var att besöka platserna där Olof Palme tillbringade sina somrar – men utan riktigt tydlig plan för varför.

Familjen Palme tillbringade tre decennier av somrar på den gotländska ön Fårö. Bilderna från dessa somrar har blivit ikoniska i den svenska politiska historien: Palme i korta shorts och sliten pikétröja, cyklande på en damcykel, uppkavlad på stranden. Familjen hyrde ett enkelt hus utan el och vatten. När Wennerströmaffären uppdagades och Palme tjänstgjorde som konsultativt statsråd var han tvungen att gå över till grannen för att kunna ringa statsminister Tage Erlander.

Vid Sudersand på norra Fårö står fortfarande en orange telefonkiosk som Palme använde för att sköta statsministerärenden. Inuti kiosken finns en skylt med texten ”Härifrån styrdes Sverige” – ett monument över en enklare tid i svensk politik då landets högste ledare kunde hantera landets affärer från en väderbiten telefonkiosk på en avlägsen ö.

Sju timmar efter att ha lämnat familjen står journalisten på färjan till Fårö. Utan körkort blir det nödvändigt att hyra en cykel på ön. Efter 15 kilometer börjar tvivlen infinna sig. Vad är poängen egentligen? Hon levde inte samtidigt som Olof Palme, han förekom inte som något återkommande samtalsämne under barndomen och hon är inte socialdemokrat. I packningen finns bara ett paket snabbnudlar, en flaska cava och Henrik Berggrens Palmebiografi.

Efter två mil kommer hon fram till den orange telefonkiosken. För att känna någon form av närhet till historien tar hon en cigarett därinne – den första på 15 år – för att det känns som något Palme hade kunnat göra. Som hon själv säger: ”Jag skulle, så att säga, ta fyra års fängelse för det.”

Palmenostalgin är ett djupt förankrat fenomen i svensk politik. Att vara svensk verkar innebära att vara Palmenostalgiker och samtidigt vara övertygad om att Palme hade gillat en om han bara vetat att man existerade. På en pressträff säger Ulf Kristersson att han tror att Palme skulle ha varit stolt över Tidöregeringens engagemang för Ukraina. När Nooshi Dadgostar gästar ”Talkshow i P1” gissar hon att Palme hade varit vänsterpartist om han levt idag.

I riksdagen nämns Olof Palmes namn oftare än någon av hans företrädare. Den politiska debatten påminner alltmer om valåret 1976. Det verkar vara en naturlig följd av det remake-samhälle vi lever i: gamla filmklassiker får uppföljare, artister återanvänder VM-låtar från 1994 och partiledardebatterna blir remakes av den berömda Scandinaviumdebatten mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin 1976.

När Ebba Busch irriterat förklarar skillnaden mellan el- och effektbrist hörs ekon av Palme som läxar upp Fälldin om el och olja. I Magdalena Anderssons anföranden mot arbetskraftsinvandring skiljer sig knappt en stavelse från vad Palme sade i Scandinavium. Till och med anklagelsen om att sakna regeringsalternativ kastades fram redan då.

Nästa utmaning på resan är att hitta cykeln som Palme brukade hyra under sina Fårö-somrar. Genom en lokal Facebookgrupp har journalisten fått reda på att ett äldre par äger denna historiska cykel. Det blir en pinsam promenad uppför en lång, rak grusväg där paret ser henne komma i tre minuter innan hon är framme.

Efter ett telefonsamtal med en vän som arbetar med att ”fråga saker” och uppmaningen att ”koppla på charmen”, blir det i stället ett möte präglat av blyghet. Paret visar vänligt fram cykeln och ger bonusinformation om att Lisbeth Palme brukade besöka deras loppis. Journalisten tittar på cykeln och går sedan – utan att ens ta ett foto.

Förklaringen till Palmenostalgin tycks generera teorier i nästan samma takt som mordet på honom. Det bidrar naturligtvis till mytbildningen, men den började redan innan mordet. Tage Erlander kallade honom ”den största politiska begåvningen vi har haft under 1900-talet”, en position han verkar behålla även under det 2000-tal han aldrig fick uppleva.

När Mona Sahlin gästar ”Druid & Zimmerman Show” säger hon något slående: hon gick med i Olof Palme – socialdemokrat blev hon först senare. Det säger något om hur Palme transcenderade sin egen rörelse.

Till berättelsen hör också den store utrikespolitiker som Palme var, även om han ansågs mindre framgångsrik i inrikespolitiken. Han är en av få statsministrar som tillsammans med Fidel Castro och Samuel Beckett nominerats till titeln ”årets man” av en spansk tidning. Det var han som gjorde den svenska humanitära stormakten världsberömd.

I dokumentärfilmen ”Palme” från 2012 förklarar Annette Kullenberg Palmes dragningskraft med att han attraherade kvinnor till politiken och lockade dem till partiet – ett känt problem för många politiska ledare även idag.

Resan fortsätter med ett försök att ta sig till stugan som familjen Palme brukade hyra. Men artigheten hindrar journalisten från att svänga in på den privata vägen som leder till huset. När hon försöker ta sig dit längs stranden dyker en fiskmås hotfullt mot henne. Ett tecken att ge upp?

I den lokala Facebookgruppen dyker en varning upp om en konstig person som rör sig i området. Det är dags att åka hem från Fårö, från Palmesommaren och från jakten på svar på varför Palmes närvaro fortfarande är så stark i svensk politik och kultur.