Rekordmånga vildar i riksdagen – orsakar kris och debatt

I Sveriges riksdag finns nu rekordmånga politiska vildar

Det politiska landskapet i Sveriges riksdag har förändrats markant under den senaste mandatperioden. Med nio ledamöter som nu saknar partitillhörighet har antalet politiska vildar nått en historisk nivå. Detta faktum uppmärksammades särskilt efter onsdagens omtalade röstningskupp där de tidigare Sverigedemokraterna Katja Nyberg och Elsa Widding spelade avgörande roller.

Situationen aktualiserades ytterligare när Malcolm Momodou Jallow i slutet av april begärde utträde ur Vänsterpartiet och därmed blev den nionde riksdagsledamoten utan partibeteckning. Denna utveckling har väckt debatt om politiska vildars roll i svensk demokrati.

– Man får se varje enskilt fall för sig. Några har blivit uteslutna, medan andra har valt att lämna själva i ett skarpt läge, säger Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Möller påpekar att antalet politiska vildar under den föregående mandatperioden 2014-2018 också uppgick till nio, men aldrig samtidigt. Den nuvarande situationen är därför unik i svensk politisk historia.

Två partier sticker ut i statistiken över ledamöter som lämnat sina partier men behållit sina riksdagsplatser: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Under de tre senaste mandatperioderna har tolv av totalt 21 politiska vildar ursprungligen tillhört Sverigedemokraterna.

– Spontant tänker man att det handlar om att de är ytterkantspartier, men det är ju en väldigt bred förklaring, säger Möller.

Enligt professorn beror den höga andelen avhoppare från Sverigedemokraterna delvis på partiets uttalade nolltolerans mot rasism. Samtidigt menar han att partiet tillämpar olika måttstockar beroende på ledamöternas betydelse.

– I SD:s fall finns det Richard Jomshof som har sagt ganska radikala saker men aldrig, vad jag förstår, varit nära att bli utesluten, förklarar Möller.

Det senaste året har både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna präglats av interna konflikter som resulterat i flera avhopp. Katja Nyberg lämnade SD efter misstankar om rattfylleri, anklagelser som hon själv förnekar. Trots påtryckningar från partiledningen valde hon att behålla sin riksdagsplats, vilket ledde till frustrationer inom partiet.

En liknande situation utspelades inom Vänsterpartiet där Lorena Delgado Varas uppmanades att lämna partiet efter anklagelser om antisemitism. Efter en utdragen process lämnade hon till slut partiet tillsammans med Daniel Riazat. Båda behöll sina platser i riksdagen och har nu bildat partiet Framtidens Vänster.

Bland de övriga politiska vildarna finns också Jamal El-Haj, tidigare Socialdemokrat och numera medlem i Enighetspartiet, samt Sara-Lena Bjälkö som lämnat SD för Kristdemokraterna. Även Arin Karapet och Marléne Lund Kopparklint, båda tidigare Moderater, har bytt parti och anslutit sig till Sverigedemokraterna.

Enligt Sveriges grundlag är alla riksdagsledamöter invalda på personliga mandat, vilket innebär att partier inte kan tvinga dem att avgå även om de lämnar partiet. Detta skapar både organisatoriska utmaningar och riskerar att urholka förtroendet för det politiska systemet, menar Möller.

– Man kan ha mycket åsikter om den järnhårda partidisciplinen som tvingar ledamöter att ibland rösta mot sin egen övertygelse, men det är så det fungerar. Att bryta mot överenskomna spelregler varken bygger eller upprätthåller förtroende, säger han.

Genom åren har det förekommit diskussioner om att ändra regelverket så att politiska vildar skulle tvingas lämna sina riksdagsplatser. En sådan förändring skulle dock kräva en grundlagsändring, och inget parti driver för närvarande aktivt denna fråga. Detta betyder att fenomenet med politiska vildar sannolikt kommer att fortsätta vara en faktor i svensk politik under överskådlig framtid.

Utvecklingen väcker viktiga frågor om representativitet, personval och partilojalitet i en tid då politiska skiljelinjer förefaller allt mer flytande och personliga överväganden ibland väger tyngre än partipolitiska ställningstaganden.