Så ser partierna på kulturpolitiken

Inför riksdagsvalet 2026 har kulturpolitiken åter blivit en tydlig stridsfråga. I en rundfråga till åtta riksdagspartiers kulturpolitiska företrädare framträder skarpa skiljelinjer om allt från statsbudget och kulturkanon till public service och techplattformarnas makt.

Flera partier menar att kulturen under lång tid fått stå tillbaka ekonomiskt. Vänsterpartiets Vasiliki Tsouplaki vill se en kraftigt stärkt kulturbudget efter vad hon beskriver som år av svältkur. Miljöpartiets Mats Berglund efterlyser en kraftfull återstart efter pandemin, lågkonjunkturen och Tidöavtalets nedskärningar. Centerpartiets Catarina Deremar håller med om att kulturen behöver mer resurser, men vill samtidigt bredda finansieringen genom att underlätta sponsring, privat engagemang och avdragsrätt för konstköp.

Liberalernas Malin Danielsson vill se stabila och långsiktiga anslag snarare än ett godtyckligt procentmål. Kristdemokraternas Roland Utbult understryker att kulturen inte ska användas som budgetregulator. Moderaternas Kristina Axén Olin påpekar att kulturanslagen ligger under flera departement och att det därför är svårt att ange en exakt andel av statsbudgeten. Socialdemokraternas Björn Wiechel säger att partiet i sina budgetförslag lagt mer pengar på kultur än regeringen, men att också välfärden måste stärkas så att kommunerna inte tvingas spara på kultursidan.

När det gäller prioriteringar nästa mandatperiod är barn och unga ett återkommande tema. KD, S, MP och L vill alla satsa på barns och ungas tillgång till kultur, med exempel som kulturskola, Skapande skola och läsfrämjande insatser. Sverigedemokraternas Alexander Christiansson vill i stället prioritera kulturarvet och har föreslagit en utredning om vad han kallar kulturarvsskulden.

Kulturkanon är en av de frågor där motsättningarna är tydligast. Utbult ser kanon som en väg in i det gemensamma kulturarvet, inte som politisk styrning. Christiansson vill att Skolverkets förslag ska ligga till grund för hur kanon införs i skolan. Axén Olin vill använda den i skola, utbildning och SFI, medan Danielsson vill att den ska vara levande och utvecklas över tid. Wiechel tycker att det vore slöseri att inte använda det material som redan tagits fram. Tsouplaki och Deremar avvisar däremot en statligt beslutad kanon, och Berglund ser ingen användning i dess nuvarande form.

Även filmpolitiken engagerar. Flera partier pekar på branschens ekonomiska utmaningar. Socialdemokraterna kritiserar regeringens filmproposition för att sakna förslag om ip-tv, techjättarnas ansvar och framtiden för svensk film. Vänsterpartiet vill införa en streamingskatt och öka de statliga resurserna, medan Centerpartiet vill sänka biografmomsen och inrätta en filmfond. Miljöpartiet hänvisar till filmutredningens förslag om bland annat sänkt moms och en strömningsavgift. Sverigedemokraterna menar att krisen till stor del beror på att branschen producerar filmer som publiken inte vill se.

Public service har fått ett nytt uppdrag för perioden 2026–2033. KD vill se ett tydligare kärnuppdrag med fokus på ljud, bild, nyheter och folkbildning. M pekar på riksdagens beslut och vikten av beredskap. L och C vill grundlagsskydda public service oberoende. S varnar för att ett begränsat uppdrag hotar tillgången till oberoende nyheter i händelse av kris. V vill ha ett brett utbud som gör det möjligt att klara sig utan kommersiella kanaler, medan SD hoppas på en smalare men vassare verksamhet.

Folkbildningen är en annan het fråga. V och S vill öka stödet, bland annat genom fler folkhögskoleplatser och tillskott till studieförbunden. C vill återställa de nedskärningar som gjorts, och L vill höja anslagen. M anser att dagens stöd på över fyra miljarder kronor ligger på en rimlig nivå, medan SD kräver ökad transparens och förändrade incitament innan stödet kan höjas.

Flera partier ser politisk detaljstyrning och hot mot kulturskapare som de största riskerna för fritt kulturutövande. KD, L, MP och C försvarar principen om armlängds avstånd. SD pekar på islamister och andra extremister som vill tysta kulturskapare, och vill att statsbidrag bara ska gå till aktörer som står bakom demokratiska värderingar.

När det gäller techplattformar och AI kräver nästan samtliga partier en stärkt upphovsrätt. L och C vill ha transparens kring vilka verk som används för att träna AI-modeller. M har tillsatt en utredare som ska se över ersättning till rättighetsinnehavare vid en svensk språkmodell. V vill uppdatera upphovsrättslagstiftningen så att konstnärers verk inte kan användas utan vetskap och ersättning.

Försörjningen för kulturskapare är också en återkommande fråga. Flera partier vill förbättra trygghetssystemen så att SGI beräknas på ett sätt som passar konstnärer, frilansare och egenföretagare. L vill underlätta företagande och privat finansiering, medan M pekar på regelförenklingar och ökad efterfrågan genom exempelvis Skapande skola.

Bakom enigheten om kulturens betydelse finns alltså djupa ideologiska motsättningar om styrning, finansiering och synen på kulturarvet. Frågorna lär bli en tydlig valfråga under de kommande månaderna.