Så väljs en kulturminister: ”Krävs en politisk doer”

Att utse en kulturminister har gång på gång visat sig vara ett av regeringsbildningens mest överraskande kort. Flera gånger under 2000-talet har posten gått till personer utan tydlig kulturpolitisk bakgrund – ibland med minst sagt stormiga resultat.

Ett av de tydligaste exemplen är Cecilia Stegö Chilò (M), som 2006 utsågs till kulturminister direkt från den borgerliga tankesmedjan Timbro. Utnämningen blev kortvarig. Efter bara några veckor tvingades hon avgå sedan det bland annat framkommit att hon inte betalat sin tv-licens.

Liknande mönster återkommer. När Stefan Löfven 2014 presenterade sin regering var Alice Bah Kuhnke (MP) ett namn som få hade räknat med. Statsvetaren Ulf Bjereld kallade utnämningen för en ”smärre sensation” – inte minst eftersom Bah Kuhnke vid tillfället inte ens var medlem i Miljöpartiet. Ännu ett exempel är Jeanette Gustafsdotter, som gick med i Socialdemokraterna först i samband med att hon erbjöds posten 2021.

Att posten ofta tillsätts på ett sätt som överraskar är ingen slump, menar statsvetaren Jenny Madestam. Hon beskriver kulturministerposten som svår och jämför den med forskningsministerposten.

– Man har ansvar för ett område som kräver att politikerna ska hålla armlängds avstånd. Samtidigt ska det vara en person som kan kulturområdet, annars kan det vara svårt att väcka förtroende, säger hon.

Principen om armlängds avstånd innebär att politiker inte ska styra över det konstnärliga innehållet. Samtidigt förväntas ministern kunna navigera i kulturlivet och föra dialog med aktörer inom film, teater, musik och litteratur. En minister som saknar förankring i sektorn kan få svårt att vinna dess förtroende – något som flera av de oväntade utnämningarna har visat.

Enligt Madestam kan utnämningarna också säga något om hur partierna prioriterar. Med nuvarande kulturminister Parisa Liljestrand (M) valde regeringen inte en person med uttalad kulturpolitisk erfarenhet, utan en bred generalist. Det, menar Madestam, speglar den moderata politiken i stort.

– Det säger någonting om att den moderata politiken i sin helhet går igen i politikområdet.

Gustav Fridolin, som var Miljöpartiets språkrör 2011–2019 och i dag är folkhögskolelärare och lokalpolitiker i Sundbyberg, var med om två regeringsbildningar där partikamrater fick kulturministerposten. Han framhåller att uppdraget kräver både övertygelse och handlingskraft.

– Det viktiga är att kunna stå upp för kulturens roll och betydelse och också att föra i hamn partiets frågor inom området. I den dragkamp som alltid finns inom en regering ska man kunna stå upp för kulturen och det kräver en politisk doer, säger han.

Att partiernas kulturpolitiska talespersoner sällan blir ministrar är ett tydligt mönster. För att hitta ett undantag måste man gå tillbaka till Lena Adelsohn Liljeroth (M), som var kulturminister 2006–2014 och dessförinnan en tongivande röst i kulturfrågor för Moderaterna i riksdagen. Hon tillträdde efter att Cecilia Stegö Chilò avgått, med Lars Leijonborg som tillförordnad minister under några dagar.

Fridolin menar att riksdagsbakgrund visserligen är en merit, men att den inte är allt.

– Att vara riksdagsledamot är bara en merit bland flera. Som parti måste du ha en person som är väldigt skicklig på att säkra att den politik som läggs fram också kan bli förverkligad, säger han.

På frågan om utnämningarna handlar om att partierna vill ha ett affischnamn till minister, svarar Fridolin att varken Alice Bah Kuhnke eller Amanda Lind var utnämningar som gjorde att Miljöpartiet fick en lättare resa.

– Man hade nog kunnat hitta personer som hade haft en lättare resa direkt från början, menar han.

Jenny Madestam ser flera förklaringar till att posten ofta går till personer utanför den kulturpolitiska kärnan. En möjlighet är att partierna ser posten som ett område där det finns utrymme att experimentera.

– Jag tror att partierna tänker att det är en post där man kan pröva och laborera lite. Både med personer som man kanske vill testa, i de fall man ser det som att det inte är den tyngsta rollen, men också att det är ett politikområde där det är bra att ta in någon som är karismatisk eller som sticker ut, säger hon.

Kulturministerposten har under 2000-talet innehafts av ministrar från såväl Socialdemokraterna som Moderaterna och Miljöpartiet. Listan inkluderar namn som Marita Ulvskog, Leif Pagrotsky, Cecilia Stegö Chilò, Lena Adelsohn Liljeroth, Alice Bah Kuhnke, Amanda Lind, Jeanette Gustafsdotter och nu Parisa Liljestrand. Flera av dem har tillträtt utan att ha varit självklara namn på posten. Det gör frågan om vad som egentligen krävs av en kulturminister ständigt aktuell – och svaret tycks skifta från en regering till en annan.