Efter ett mycket jämnt val ser oppositionen med Magdalena Andersson (S) i spetsen ut att få möjligheten att bilda Sveriges nästa regering. Men hur den regeringen ska se ut är långt ifrån klart, och vägen dit kantas av en direkt konflikt mellan två av de partier som väntas utgöra underlaget.
Både Vänsterpartiet och Centerpartiet har formulerat röda linjer som de säger sig vägra rucka på – och kraven är oförenliga. Centerpartiet tolererar inte Vänsterpartiet i en regering, medan Vänsterpartiet å sin sida inte accepterar en regering där man själva inte ingår. Eftersom oppositionens majoritet är knapp krävs att hela oppositionen, inklusive både C och V, står bakom Andersson för att hon ska kunna väljas till statsminister. Därmed måste något av partierna vika sig.
Jonas Hinnfors, professor emeritus vid Göteborgs universitet, menar att Centerpartiet redan tagit ett tydligt steg genom att förorda Andersson som statsministerkandidat. Att dessutom acceptera Vänsterpartiet i en regering skulle bli svårsmält internt, konstaterar han.
– Att då gå ytterligare ett steg och släppa in V i en regering – det skulle nog partiet inte klara internt. Det är mycket mer troligt att V viker sig, även om osvuret är bäst, säger Hinnfors.
Han pekar också på att Centerpartiet är riksdagens rikaste parti, vilket ger bättre ekonomiska förutsättningar att hantera ett extraval. För Vänsterpartiet, med begränsade resurser och uttröttade kampanjarbetare, skulle ett extraval vara betydligt svårare att mobilisera inför.
– Vänsterpartiet är benhårda med sitt krav, men för dem står en rödgrön valseger på spel. Om de skulle rösta nej till alla alternativ där de inte ingår, då är risken stor för extraval och att man äventyrar den här knappa majoriteten, fortsätter han.
Oskar Hultin Bäckersten, statsvetare vid Mälardalens universitet, är dock inte lika övertygad om att Vänsterpartiet viker sig. Han påpekar att partiet numera ser sig som ett regeringsparti som är färdigt med att stödja regeringar man inte ingår i.
– Det är någonting som sitter ganska hårt och som har att göra med kongressbeslut och tidigare erfarenheter av den så kallade förnedringsklausulen i januariavtalet, säger han.
Samtidigt finns alltid möjligheten att byta ministerposter mot sakpolitiska eftergifter – men den möjligheten står även Centerpartiet inför, och Hultin Bäckersten menar att det framstår som svårsmält för båda partierna.
Historiskt sett har hotet om extraval tvingat partier att ompröva sina positioner. 2014 hotade dåvarande S-ledaren Stefan Löfven med extraval om han inte fick till ett avtal, vilket ledde fram till decemberöverenskommelsen. Den var knölig och föll efter nio månader, men den pressade fram att Löfven accepterades av riksdagen.
2018 krävdes 134 dagars förhandlingar innan januariavtalet kom till stånd – en sakpolitisk överenskommelse mellan S, C, L och MP som tillät Löfven att bilda regering. Vänsterpartiet släppte slutligen fram regeringen, men tvingades samtidigt gå med på att inte ha något inflytande över regeringens politik, något som kom att kallas förnedringsklausulen.
– De här två exemplen visar att partierna tycker att det är jobbigare med extraval än att ändra sina ultimatum, konstaterar Jonas Hinnfors.
En mittenlösning med S, MP, KD och C – som Centerpartiet tidigare förordat – är inte aktuell i år sett till mandatfördelningen. För att nå majoritet skulle partierna behöva söka stöd hos L eller M. Statsminister Ulf Kristersson har signalerat öppenhet för alternativa regeringslösningar, men Centerpartiet har varit mycket tydliga med att man inte kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna.
Även inom en sådan konstellation finns flera hinder att överkomma. Miljöpartiet vägrar ingå i en regering som fortsätter att bygga kärnkraft, medan Kristdemokraterna anser att kärnkraften är nödvändig. Dessutom har KD sagt nej till Magdalena Andersson som statsminister.
Hultin Bäckersten menar att en mitten-högerkonstellation utan SD skulle kunna sätta press på Vänsterpartiet att ge upp sitt regeringskrav.
– Det är osannolikt men inte omöjligt i det här läget, säger han.
Förhandlingarna lär bli både långa och tuffa. Frågan är om partierna – trots alla röda linjer – till slut väljer pragmatism framför principfasthet när verkligheten väl sätter press på dem.
