Nyligen vann Alessandra Mussolini, barnbarn till den fascistiske diktatorn Benito Mussolini, den italienska versionen av ”Big Brother VIP”. Nyheten spreds via det engelskspråkiga X-kontot @CrazyItalianPol, som med sina över 120 000 följare specialiserar sig på att rapportera om komiskt absurda och samtidigt oroväckande politiska händelser från Italien.

Det är en sorts berättelser som Italien har gjort till sitt signum. Politiken som vulgär fars har djupa rötter i landet, mycket tack vare Silvio Berlusconi – entreprenören som med sitt medieimperium Mediaset omformade det italienska medielandskapet efter sin egen bild. Hans tv-program var glättiga, grälla och hypersexualiserade, en total motsats till public service-kanalen Rai:s gråa och allvarliga profil.

Berlusconi bröt medvetet mot det gravallvar som länge präglat den italienska politiken efter andra världskriget. Detta allvar illustrerades symboliskt av de klassiska bilderna på den kristdemokratiske premiärministern Aldo Moro på stranden, fullt klädd i kostym och läderskor. En annan belysande händelse inträffade 1959, när president Giovanni Gronchi missade sin stol och föll på rumpan i direktsändning i tv.

Det var klassisk slapstick-humor av högsta klass. Men dagen efter nämnde varken tidningar eller tv-kanaler händelsen med ett enda ord. Presidentens värdighet ansågs för viktig för att förlöjligas offentligt. De enda som ens erkände att något hade hänt var komikerna Vianello och Tognazzi, som gjorde en mycket diskret sketch om olyckan. Rai sparkade omedelbart båda komikerna.

Detta allvar började spricka upp under 1980-talet, och Silvio Berlusconi stod i frontlinjen med ishackan. Han var naturligtvis inte ensam i denna utveckling – under samma period blev porrstjärnan Cicciolina invald i det italienska parlamentet – men Berlusconi var den som kontrollerade den mediala makten. Initialt var han nära allierad med socialistledaren Bettino Craxi, men när Craxi och nästan hela det etablerade partisystemet kollapsade efter mutskandalen Tangentopoli på 1990-talet, klev entreprenören själv in i politiken och samlade upp de kristdemokratiska rösterna som blivit herrelösa.

De följande tjugo åren av italiensk historia kom att sammanfattas i Berlusconis gestalt. Hans otvivelaktiga karisma, plumpa komiska tajming och bländvita leende brände sig fast i det kollektiva italienska medvetandet och spred sig långt utanför landets gränser.

Parallellerna mellan Donald Trump och Berlusconi är inte exakta, men tillräckligt påfallande för att ha påpekats otaliga gånger. När administratören bakom @CrazyItalianPol gästade tidskriften Iconografies podcast framhöll han just Italiens roll som ett politiskt laboratorium. Under sin moderna historia har landet flera gånger fungerat som en kanariefågel i den politiska gruvan. Vill man förstå åt vilket håll de politiska vindarna blåser, blickar man mot Il Belpaese.

Det var i Italien fascismen först tog form och utvecklades. Även det demokratiska Italiens fragmenterade och instabila politiska klimat har på senare år spridit sig norrut. Storbritannien har till exempel börjat byta premiärminister så ofta att det talas om en ”italianisering” av det brittiska politiska systemet. Utöver Trump har många andra populistiska ledare – till exempel den argentinske tidigare tv-profilen Javier Milei, vars förfäder faktiskt emigrerade från Italien – sina rötter i samma slags skrikiga, sexualiserade medielandskap som Berlusconi en gång härskade över.

Men även länder som traditionellt ansetts stabila och rationella är inte immuna mot denna utveckling. Eftersom det kulturella avståndet mellan Sverige och Italien är stort, kan man lätt få för sig att kanariefågeln där borta inte angår det egna samhället. Svenskar tror ofta att de är unikt stabila och rationella, och kan därför i lugn och ro skratta åt italienarna och deras politiska tokigheter. Man kan scrolla igenom @CrazyItalianPol och känna sig sansad och duktig i jämförelse.

Men tecken på liknande trender finns även i svensk media. När Emil Persson spelar upp en Pornhub-jingel för Jimmie Åkesson i ”Fördomsshowen” på bästa sändningstid, borde det påminna om att avståndet till den italienska modellen kanske inte är så stort som man vill tro. Den gräns mellan underhållning och politik som Berlusconi en gång raderade i Italien, håller gradvis på att suddas ut även i andra länder.

Frågan är om Italien verkligen är ett avlägset och unikt exempel på politisk cirkus, eller om landet snarare fortsätter sin roll som förebild för en bredare politisk utveckling där gränsen mellan allvar och underhållning, mellan politisk substans och spektakel, ständigt blir svårare att urskilja.