Storbråk i riksdagen: ”De vill skydda sina ministrar”

En ovanlig politisk konflikt har brutit ut i Sveriges riksdag efter att konstitutionsutskottet (KU) för första gången på ett decennium misslyckats med att enas om sin årliga granskning av regeringen. I stället för den traditionella gemensamma pressträffen höll Tidöpartierna och oppositionen var sin pressträff för att presentera sina respektive slutsatser.

Konstitutionsutskottet har en central roll i riksdagen genom att granska regeringens hantering av olika ärenden och se till att konstitutionella principer följs. Den årliga granskningen är en viktig del av den parlamentariska kontrollen och har historiskt präglats av bred politisk enighet. Men årets granskning har i stället blivit en källa till djup oenighet mellan regeringspartierna och oppositionen.

I centrum för konflikten står flera kontroversiella frågor. Bland annat handlar det om regeringens hantering av avtalet med Somalia samt de säkerhetsläckor som uppdagats på Lantmäteriet. Dessa ärenden har skapat en politisk sprängstoff där partierna inte kunnat komma överens om hur kritiken ska formuleras.

Jennie Nilsson (S), som är ordförande för konstitutionsutskottet, konstaterar att partierna helt enkelt inte kunnat enas om hur granskningen ska redovisas. Från oppositionens sida menar man att Tidöpartierna aktivt försöker dölja brister som framkommit under granskningen. Nilsson går så långt som att kalla regeringspartiernas agerande för ”ohederligt” och anklagar dem för att försöka skydda sina ministrar och statsministern.

Mats Green (M), vice ordförande i utskottet, ger en helt annan bild av händelseförloppet. Han menar att det är oppositionen, med Socialdemokraterna i spetsen, som har valt att politisera ärendena i utskottet. Enligt Green har Tidöpartierna gång på gång gjort eftergifter och gått med på skrivningar som de egentligen inte håller med om, allt i ett försök att upprätthålla den traditionella enigheten i utskottet.

Green hävdar att oppositionen ”flyttat målstolparna” hela tiden under beredningsprocessen. Han beskriver hur regeringspartierna har ”gett och gett och gett” för att tillgodose oppositionens krav, men att det ändå inte varit tillräckligt. Till slut har Tidöpartierna ansett sig tvungna att sätta en gräns för hur långt de kan gå i sina eftergifter.

Från oppositionens håll framförs en annan version. Oppositionen menar att överenskommelser faktiskt hade nåtts mellan partierna under beredningen, men att Tidöpartierna valde att överge dessa i ett sent skede av processen. Detta betraktas som ett brott mot den parlamentariska traditionen av samförstånd i konstitutionella frågor.

Mauricio Rojas (L) pekar på vad han ser som den verkliga orsaken till konflikten: den så kallade Landerholmaffären. Tidöpartierna vill invänta en rättsprocess i hovrätten mot Landerholm innan utskottet tar ställning i frågan. Detta har väckt stark kritik från oppositionen som vill att frågan ska tas upp omedelbart. Enligt Rojas blev konsekvenserna av denna oenighet att ”allt annat blev väldigt konfliktfyllt” i utskottets arbete.

Konflikten markerar ett tydligt brott mot tio års tradition av samsyn i konstitutionsutskottet. Det faktum att partierna inte längre kan enas om grundläggande granskningsfrågor väcker frågor om den parlamentariska kontrollens effektivitet. När politiska motsättningar tar över riskerar själva grundidén med en oberoende konstitutionell granskning att undermineras.

Både regeringspartierna och oppositionen beskriver situationen som olycklig, men ingen sida verkar beredd att ge sig. Frågan är nu hur denna konflikt kommer att påverka framtida granskningar och om förtroendet mellan partierna i konstitutionsutskottet kan återställas. För svensk demokrati är det en allvarlig situation när inte ens de mest grundläggande kontrollmekanismerna kan fungera utan djup partipolitisk oenighet.