Susanne Nyström: Därför vågade ingen säga det obekväma i partiledardebatten

Sverige går mot val, och partiledardebatterna har avlöst varandra med löften om sänkta skatter, höjda bidrag och direkta utbetalningar till hushållen. Men mitt i den politiska retoriken har en ledarskribent lyft fram en obekväm sanning: de allra flesta hushåll har det ganska bra och behöver inte mandatperiodens Swish-politik.

I en ledare i Dagens Nyheter den 18 augusti 2026 ställer sig Susanne Nyström frågan varför ingen vågade säga detta i den senaste partiledardebatten. Hennes poäng är att en stor del av valrörelsens ekonomiska förslag bygger på en föreställning om att svenska folket befinner sig i en akut ekonomisk kris. Verkligheten, menar hon, är en annan.

Med ”Swish-politik” syftar Nyström på förslag som går ut på att snabbt skicka pengar direkt till medborgarna – liknande de stöd som infördes under pandemin eller extra barnbidrag. Flera partier har tävlat om att presentera åtgärder som ska lätta på plånboken för vanliga familjer: allt från sänkt bensinskatt och fria tandvårdsbesök till utökade bostadsbidrag och billigare kollektivtrafik. Dessa förslag låter lockande, men de kan också vara ett sätt att undvika svårare frågor om hur välfärden ska finansieras på lång sikt.

Enligt Statistiska centralbyrån har hushållens disponibla inkomster ökat realt med i genomsnitt drygt två procent per år under de senaste tio åren. Även om inflationen under 2022–2023 urholkade en del av den reallöneökningen, har många familjer ändå fått en bättre ekonomi över tid. De svenska hushållen har dessutom en av världens högsta levnadsstandarder mätt i konsumtionsmöjligheter, enligt OECD.

Det betyder inte att alla har det bra. Unga vuxna med stora bolån har kämpat med höga räntekostnader, och det finns grupper med svag ekonomi som lever på marginalen. Men dessa utgör inte majoriteten. Nyström påpekar att politiker av rädsla för att framstå som okänsliga undviker att tala om detta faktum. Att säga att de flesta har det bra uppfattas lätt som att man förminskar dem som faktiskt har det svårt. Därför, resonerar hon, väljer många att tiga.

En fråga som sällan diskuteras är dock vad alla dessa bidragsförslag skulle kosta. Om man införde exempelvis ett permanent extra barnbidrag, sänkt skatt för samtliga inkomsttagare eller fri tandvård skulle det innebära tiotals miljarder kronor i minskade intäkter eller ökade utgifter för staten. För att täcka detta krävs antingen höjda skatter – vilket knappast är populärt – eller ökad upplåning. Den senare vägen riskerar att driva upp inflationen och leda till högre räntor, vilket i slutändan slår mot alla hushåll, även dem som fått bidragen.

Riksbanken har redan understrukit att finanspolitiken måste vara återhållsam för att inte försvåra inflationsbekämpningen. Att pressa in stora stimulanser i ett redan starkt ekonomiskt läge kan snabbt bli kontraproduktivt. Det är en lärdom från 1970-talet, då alltför generösa transfereringar bidrog till hög inflation och stagnerande tillväxt under lång tid.

Samtidigt finns det ett tydligt mönster i väljarbeteendet: Löften om snabba pengar tenderar att vara populära, medan diskussioner om bristande välfärd, äldreboenden eller skolresultat ofta hamnar i skymundan. Ledarskribenten menar att detta är bekymmersamt, eftersom det förskjuter fokus bort från de stora samhällsfrågorna. Den svenska modellen bygger på höga skatter i utbyte mot offentlig service – men om valrörelsen reduceras till en tävlan om vem som kan lova mest i bidrag, riskerar den grundläggande principen att urholkas.

Internationellt sett sticker Sverige ut med ett högt skattetryck, men också med hög offentlig välfärd. De flesta medborgare är nöjda med den service de får, visar mätningar. Ändå prioriterar partierna gärna frågor som ger omedelbar synlighet i sociala medier, framför långsiktiga strukturreformer. Det är en trend som märks i flera europeiska länder, där populistiska partier vunnit mark med löften om statliga utbetalningar, samtidigt som de nedprioriterar klimatpolitik eller migration.

Att föreslå att hushåll med god ekonomi inte behöver mer statligt stöd är därför inte bara en ekonomisk fråga – det är en politisk provokation. Men det är också en nödvändig diskussion om hur statens resurser ska användas på mest effektiva sätt. Borde pengarna läggas på riktade insatser för utsatta grupper, på att bygga bort bostadsbristen eller på att rusta sjukvården inför en åldrande befolkning?

Susanne Nyström gör ingen hemlighet av att hon anser att de flesta hushåll klarar sig själva. Hennes slutsats är att politiker borde våga säga det högt – även om det kostar sympatier. Den svenska valdebatten, menar hon, borde i stället handla om att värna välfärden för dem som verkligen behöver den, och om att skapa förutsättningar för framtida tillväxt.

I en tid när varje partiledare kämpar om uppmärksamhet med alltmer kreativa löften kan en sådan hållning framstå som kontroversiell. Men för den som vill se en långsiktigt hållbar ekonomi är det kanske just det som är den mest ansvarsfulla politiken. Än så länge verkar dock ingen vara beredd att ta den striden – i alla fall inte i en debatt där kvällstidningarnas löpsedlar sätter agendan.