Missnöje kring betyg speglar bredare samhällsfenomen
Snart är det dags för terminsavslutning och betygssättning i svenska skolor, och som varje termin kommer det finnas elever som känner sig besvikna. Det handlar om förväntningar som krockar med verkligheten – eleven som trodde sig förtjäna ett högt betyg men får nöja sig med ett lägre, eller barnet som inte kan acceptera att klasskamraten presterat bättre.
Dessa besvikelser är inget ovanligt utan snarare en naturlig del av livet. Det intressanta är hur vi som samhälle väljer att hantera dem. Det finns i grunden två förhållningssätt: antingen uppmuntrar man till ökat ansvarstagande och mer ansträngning inför framtida utmaningar, eller så bekräftar man känslan av orättvisa och lägger skulden på systemet.
Det sistnämnda alternativet är ofta det bekvämaste – inte bara i skolans värld utan i samhället i stort. Detta blev nyligen belyst i en händelse i riksdagen, där klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) besvarade en skriftlig fråga från Miljöpartiets Katarina Luhr gällande Sveriges kraftiga fall i organisationen Germanwatchs årliga klimatrankning.
Från att ha legat i topp 2021 har Sverige nu rasat till plats 13 i helhetsbedömningen av klimatarbetet. Än mer anmärkningsvärt är fallet i kategorin klimatpolitik, där Sverige sjunkit från andra till 36:e plats, vilket uppmärksammades av Altinget i slutet av november.
Pourmokhtaris svar fokuserade på att ifrågasätta rankningens metodik och hon uttryckte tydligt att hon inte delar ”slutsatserna om att Sverige skulle ha sämre klimatpolitik än några av världens största utsläppare.” Detta förhållningssätt påminner om hur vissa reagerar på betygsättning – att ifrågasätta bedömningen snarare än att reflektera över den egna prestationen.
Problemet är att invändningen knappast förklarar det dramatiska fallet i rankningen, som sammanfaller med en period då Tidöregeringen genomfört en politik som ökat utsläppen. Det finns heller ingenting som tyder på att den nuvarande politiska kursen kommer att hjälpa Sverige att uppfylla nationella mål eller EU-åtaganden på klimatområdet.
Ironin blir särskilt påtaglig när man betänker att Liberalerna, det parti Pourmokhtari representerar, ofta betonar vikten av ansvarstagande och ansträngning i utbildningssammanhang. De uppmuntrar regelbundet skolungdomar att lägga in en extra växel för att höja sina betyg.
Om regeringen verkligen önskar förbättra Sveriges position i klimatrankningen borde den kanske tillämpa samma principer som de förespråkar för skolelever – att anstränga sig mer för att åstadkomma faktiska förbättringar istället för att ifrågasätta bedömningssystemet.
Att arbeta hårdare och ta större ansvar är naturligtvis mer krävande än att kritisera bedömningsgrunderna. Men det är samtidigt den enda vägen till genuina förbättringar, vare sig det gäller skolbetyg eller internationella klimatrankningar.
Händelsen illustrerar ett bredare samhällsfenomen där ansvarstagande ibland ersätts med ifrågasättande av externa bedömningar. När vi väljer den bekväma vägen – att bekräfta känslan av orättvisa snarare än att uppmuntra till ökad ansträngning – lär vi ut ett förhållningssätt som knappast gynnar vare sig individen eller samhället i stort.
I en tid då Sverige står inför stora klimatutmaningar blir detta särskilt problematiskt. Att erkänna brister och vidta konkreta åtgärder för att förbättra situationen vore ett mer konstruktivt förhållningssätt än att avfärda kritiken som orättvis eller missvisande.
På samma sätt som en elev måste göra mer än att klaga på läraren för att höja sitt betyg, behöver en regering göra mer än att ifrågasätta rankningssystem för att förbättra landets klimatprestationer. Det handlar i grunden om ansvarstagande, vilket är en princip som bör gälla såväl i klassrummet som i riksdagen.
