Tomas Ramberg: Kan Kristersson få med väljarna på resan högerut?

I förra veckan möttes Sveriges statsminister Ulf Kristersson och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz under Moderaternas valkonvent. Det prestigefyllda besöket skulle injicera energi i partiets valkampanj, men under den polerade ytan finns utmaningar för båda ledarna.

Merz, som leder Europas största ekonomi, gav generösa lovord till sin svenska kollega under besöket. Samtidigt illustrerar mötet en intressant kontrast i hur de två konservativa ledarna förhåller sig till högernationalistiska partier i sina respektive länder.

Medan Merz och hans tyska CDU konsekvent avvisar samarbete med Alternative für Deutschland, har Kristersson valt en annan väg. Den svenska statsministern har inte bara accepterat Sverigedemokraterna som samarbetspartner utan även gett partiet ett betydande inflytande över regeringens politik. Kristerssons strategi sticker ut i ett europeiskt sammanhang, där konservativa partier i flera länder fortfarande håller nationalistiska rörelser på armlängds avstånd.

En gemensam nämnare för de båda ledarna är dock deras utmanande opinionssiffror. Både Kristersson och Merz brottas med vikande väljarstöd och har svårt att mäta sig med sina mer högernationalistiska konkurrenter i respektive land. Mötet representerade därmed knappast en sammankomst mellan två politiska kraftfält med medvind i seglen.

Både Merz och Kristersson pekar på ekonomiska svårigheter som en förklaring till sitt vikande väljarstöd. För Kristerssons del tillkommer dock en särskild utmaning – han har svårt att övertyga väljarna om att hans politiska kursändring är rätt väg framåt. Medan statsministern varnar för vad han kallar en ”farlig vänstersväng” under Socialdemokraterna, uppfattar många väljare hans egen politik som en obekväm högersväng.

Ingen tidigare svensk regering har haft sin politiska tyngdpunkt så långt till höger som den Kristersson leder, med Sverigedemokraternas inflytande som en avgörande faktor. Detta är något statsministern inte döljer – tvärtom lyfter han fram samarbetet med Jimmie Åkesson som ett huvudargument för att rösta på Moderaterna.

Kristerssons valkampanj fokuserar mer på vem som ska styra Sverige än på konkreta politiska förslag. De fyra Tidöpartierna presenterar få gemensamma vallöften inför kommande mandatperiod. Istället för en tydlig framtidsvision erbjuder de i princip ”mer av samma” – en fortsättning på nuvarande politik.

Detta förklarar varför Moderaternas valkampanj i hög grad inriktas på att kritisera oppositionen. ”Har du och din familj råd med en rödgrön regering?” frågade Kristersson retoriskt under sitt tal på valkonventet. Strategin bygger på att lyfta fram förslag från Vänsterpartiet och Miljöpartiet som kan avskräcka väljare från att stödja Socialdemokraterna.

Oppositionen saknar visserligen ett gemensamt program, men till skillnad från regeringssidan har de ett dominerande parti – Socialdemokraterna – vars politik de mindre partierna måste förhålla sig till.

Efter nio år som partiledare har Kristersson haft gott om tid att etablera sig som den självklara ledaren för den svenska högern. Resultatet är dock blandat, särskilt när det gäller hans personliga ställning bland väljarna. Opinionsmätningar visar att väljarna inte bara har högre förtroende för Magdalena Andersson, utan att Kristersson även har svårt att hävda sig mot Jimmie Åkesson i bedömningen av partiledarnas egenskaper.

Trots att Moderaterna presterade svagt i föregående val lyckades Kristersson erövra statsministerposten, vilket kompenserade för mycket av besvikelsen. Nu är läget annorlunda. Kristersson talar inte längre om att leda en borgerlig regering – istället använder han begreppet ”blågul regering”, ett namnbyte som speglar den högervridning som skett i svensk politik.

Om de nuvarande opinionstrenderna håller i sig riskerar Kristersson att gå till historien som den partiledare som avslutar fyra decennier av moderat framgång. Det skulle i så fall innebära ett vaktombyte inom den svenska högern, där Sverigedemokraterna tar över rollen som den dominerande kraften på högerkanten.