Sven Rentzhog: Sverige behöver en vision om hur vi vill leva i framtiden

I en opinionstext i Dagens Nyheter lyfter Nordiska museet fram ett glapp mellan hur människor vill leva i framtiden och hur de tror att framtiden faktiskt blir. Under tre år har museet inom projektet ”Vår framtid” samlat in berättelser från över 1 100 personer i Sverige och övriga Norden. Frågan har varit enkel: Hur vill du leva i framtiden? Svaren handlar i hög utsträckning om tid, relationer, trygghet och natur – inte om konsumtion eller tekniska prylar.

Deltagarna har fått beskriva vad de vill bevara, vad de vill förändra och hur de önskar att Sverige, Norden och världen ska se ut om 30 och 150 år. Enligt museet är berättelserna individuella och mångfacetterade, men tillsammans framträder en påfallande samstämmig bild. Många önskar ett lugnare samhällstempo och bättre balans mellan arbete och fritid. De vill ha mer tid med familj och vänner, starkare gemenskaper, mindre ensamhet och större närhet till naturen. Teknikens framsteg välkomnas, men framför allt om de används för att förbättra människors liv.

Det som inte står i centrum är minst lika anmärkningsvärt. Deltagarna drömmer sällan om högre konsumtion eller fler prylar. Ett gott liv beskrivs i stället i termer av tid, relationer, trygghet, natur och gemenskap. En återkommande önskan kan sammanfattas som mer tid för människor att vara människor.

Samtidigt finns en oro. I de mörkare framtidsbilderna återkommer klimatförändringar, krig, polarisering, ekonomiska klyftor och en teknikutveckling som människan riskerar att förlora kontrollen över. Många kan tydligt formulera den framtid de önskar, men tvivlar på att den ska bli verklighet. Detta glapp mellan framtidshopp och framtidstro menar Nordiska museet borde tas på allvar.

Historien visar att stora samhällsförändringar ofta har burits av idéer om en bättre framtid. Demokratins och folkrörelsernas framväxt byggde inte bara på kritik av det rådande samhället, utan också på visioner om vad som skulle komma i dess ställe. I dag saknas dock en gemensam arena för sådana samtal. Sverige har Almedalen för den dagsaktuella politiken, konstaterar museet, men ingen motsvarande plats för de långsiktiga framtidsfrågorna.

För att fylla det tomrummet föreslår Nordiska museet en årlig Framtidsvecka. Där skulle medborgare, forskare, näringsliv, civilsamhälle och politiker kunna mötas för att diskutera hur Sverige ska se ut om 20, 30 eller 50 år. Som lämplig plats pekar museet på Djurgården i Stockholm. Området har redan i dag omkring 15 miljoner besökare, ett prisbelönt hållbarhetsarbete och en historia av att ha stått värd för storskaliga utställningar. Nordiska museet, med samlingar som spänner över fem sekel, skulle tillsammans med andra museer kunna utgöra navet.

Men samtalet bör inte begränsas till en vecka om året. Museet vill också se en nationell digital plattform där människor i hela landet kontinuerligt kan bidra med tankar, idéer och visioner. På så sätt skulle framtidsskapandet kunna bli en mer integrerad del av demokratin, snarare än något som reduceras till valrörelser och fyraåriga mandatperioder.

De 1 100 berättelserna ger inget facit för framtidens Sverige och är heller ingen opinionsundersökning. Men de visar, enligt museet, att människor både kan och vill samtala om framtiden på ett annat sätt än den dagsaktuella debatten tillåter. Sveriges största framsteg har historiskt börjat med en idé om framtiden. Frågan är om samhället återigen kan skapa en gemensam sådan.