Tomas Ramberg: Andersson är fånge i högerburen

Den socialdemokratiska skatteburens kryphål – ett politiskt dilemma

Socialdemokraterna har under lång tid anpassat sig till högerpartiernas skattesänkningar. Steg för steg har de accepterat de borgerliga skattesänkningarna, vilket har skapat en situation där partiet nu befinner sig i en allt trängre skattepolitisk position – en bur konstruerad av deras politiska motståndare, som ser lägre skatter och en billigare statsapparat som frihetsreformer.

Konsekvensen av denna utveckling är att skatternas andel av ekonomin har minskat, vilket även inneburit en minskad andel till finansiering av välfärdssystemen. Tidöregeringens politik har reducerat skatteintäkternas andel av den svenska ekonomin ytterligare jämfört med Magdalena Anderssons tid som finansminister. Detta är inte obetydliga summor – skillnaden motsvarar mer än de sammanlagda kostnaderna för sjukförsäkringen, barnbidragen och föräldraförsäkringen.

I detta sammanhang framstår Socialdemokraternas egna skatteförslag som återhållsamma. I en intervju med Dagens Nyheter beskriver Magdalena Andersson dem som ”grädden på moset”. Hon menar att det inte är de höjda skatterna (grädden) utan ”moset” – ökad ekonomisk tillväxt och fler arbetstillfällen – som ska finansiera partiets välfärdssatsningar.

Valbudskapet centreras kring Anderssons påstådda kompetens inom ekonomisk politik. Hon presenterar sig som mer kapabel än Tidöregeringen att skapa tillväxt och arbetstillfällen. De socialdemokratiska välfärdssatsningarna bygger alltså mer på Anderssons kompetens än på ökade skatteintäkter.

Med denna ”smartare politik” ska Andersson finansiera en imponerande lista av reformer: billigare mediciner, bättre pensioner, investeringar i infrastruktur och bostäder, avskaffad karensdag, höjda barnbidrag, förstärkt arbetslöshetsförsäkring, gratis tandvård för unga samt ökade resurser till vård, skola och omsorg. Samtidigt ska lånen som tagits för de höga försvarsutgifterna betalas tillbaka, vilket ytterligare begränsar reformutrymmet.

Men Andersson tycks ha hittat en möjlig utväg ur detta dilemma. Hon har fått stöd från Finanspolitiska rådet, som i en ovanligt skarp kritik av den nuvarande ekonomiska politiken konstaterar att nästa regering står inför stora utmaningar för att få ordning på statsfinanserna. I ett inlägg på Facebook förklarade Andersson: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Detta uttalande, som var tänkt som ett löfte, kan för vänsterorienterade väljare uppfattas som ett hot – ett hot om att reformpolitiken kan komma att skjutas på framtiden. Det framstår nästan som att Socialdemokraterna redan nu förbereder sina väljare på att kommande brister i reformpolitiken beror på den nuvarande regeringen.

Löftet om ”städning” kan dock tolkas ännu bredare. Anderssons ord om att situationen kräver ”väldigt stora prioriteringar” påminner om tidigare tillfällen då Socialdemokraterna begärt ett ”öppet mandat” från väljarna. Detta innebär att de förbehåller sig rätten att avvika från sina vallöften om oförutsedda händelser kräver det.

Och oförutsedda händelser tenderar att inträffa under mandatperioder – som flyktingkrisen, coronapandemin, Rysslands invasion av Ukraina eller inflationskrisen.

Det skulle därför inte vara förvånande om en framtida Andersson-regering för en politik som avviker från vad väljarna förväntar sig i valet, även i skattefrågor. Detta politiska dilemma visar hur svårt det kan vara att balansera vallöften mot ekonomiska realiteter i en föränderlig värld.